I samma stund vi gick in i det nya året, klev vi också in i en ny situation, det skulle jag blir varse om när vi kom hem från vår resa i Tyskland. Det var just där, när vi satt tillsammans med nära släkt, omhuldade av kärlek, värme och trygghet, som jag kom på en massa saker jag saknat och trängt undan. Det skulle det nu bli ändring på. Den känslan vi byggde upp, småfolket och jag, skulle vi behålla när vi kom hem.

Vi jobbar på det fortfarande, stundtals är det smärtsamt, då svek, knivhugg i ryggen och andra ovälkomna punkter väntade, när vi kom hem. Och sakta men säkert betas de av, en efter en.

Den tråkigaste punkten, men ändå nödvändigaste, var att säga upp Torpet. Idag tömdes det sig sista av det bohag som samlats där. Jag avvaktade länge och väl, innan jag bestämde mig. Men hur jag än vred o vände så var det ohållbart. Utan körkort och bil, plus en busshållplats en halvmil från stugan, skulle det med tiden bli ett stressmoment istället för ett själsbalsam, torpet kom att bli.

En dröm som gick i uppfyllelse, avnjöts och nu fick släppas fri. 

De tidiga morgnarna med kaffemuggen, fåglarnas energiska liv och kalvarna i hagen. Katten som yrvaket följde mina steg och höll koll, innan han travade iväg på jakt. Doften av gammalt hus som andades lugn och ro. Grusvägen som tog mig in till skogen och de magiska stigarn. Och varje gång vi åkte hem, den sista räden genom huset och ”smekte” dörrkarmarna med en viskning: ”Hej då, Huset. Tack för den här gången, vi ses snart igen.”

Idag gick jag, inte bara en, utan två varv, inomhus och utomhus. Memorerade varje centimeter av det jag såg. Andades in den än så länge, friska värdorten, innan kalvarna kommer, och lyssnade på vinden. De sista varven inne, dröjde jag kvar, smekte dörrkarmarnAAa långsamt och bad tyst om förlåtelse och sa: ”Hej då Huset. Tack för allt. Vi ses inte mer.”

Det gör ont att ta avsked, även om det så är ett hus.

Efter fredagsfikat med sedvanligt horoskop och uppsluppen stämning var det då dags att packa ihop för helgen. Jag hade några ärenden på stan innan det var dags för hemfärd.  De flesta skulle jag få se igen både före och efter jul, men chefen skulle inte komma tillbaka förrän nästa år,  tiden var inne att släppa taget…. För en gång skull, bortett från domedagen, så var det en lång tyst stund i en avskedskram… helt ordlös men sa ändå mycket. Och det var svårt att släppa, men det gick. Och det kändes….. vemodigt, smärtsamt,  men ändå bra.  

 Efteråt gick jag ut i vintermörkrets väta och vandrade bortåt Hornsgatan mot Slussen, Gamla Stan, Kungsträdgården, en kort genväg via Hötorgshallen där speciella äpplen finns, för att sedan nå slutstoppet på Sveavägen. En lång, skön vandring med intryck, puls och tankerensning och julklappen till Lillsessan blev till sist inhandlad. Och den blev helt perfekt för världens goaste tvååring. Det ska bli spännande vad den får för namn i framtiden.