På måndag påbörjar jag min praktikplats på ett  företag här i Stockholm, som har med bud och distubition att göra! Den praktiken löper på, till att börja med i tre månader med ev. fortsättning. Så fram till februari blir livet lite mer rutinerat för min del. Dessutom har jag ytterligare ett jobb  som väntar. Det jobbet förenar nytta med nöje, och kommer med tiden att bli mycket spännande, förhoppningsvis kan jag berätta mer om det senare.

Vägen dit har, som ni alla vet varit en krokig och händelserik vandring, och allt hände plötsligt på en gång. Jag tror att kombinationen, den usla föreläsningen som sådde ett frö i mig, det positiva besöket hos handläggaren på arbetsförmedlingen satte igång en process som förra veckan tog en helt otippad vändning. Då hade jag dessutom ett telefonmeddelande från ett rekryteringsföretag som väntade. Så efter en trög och frustrerande tid av ovisshet och ekonomisk ångest kom ketchupeffekten med besked.

Extrajobbet på korttidshemmet kommer jag försöka hålla kvar en liten bit, då jag har trivts så förbaskat bra där med människorna jag lärt känna, både personalen och ungdomarna. De är som balsam i själen på något sätt. Därför där handlar allt om att fånga ögonblick och glädjas i stunden. Och många har de ögonblicken varit, så om det är möjligt, så återkommer jag gärna dit.

Så vad händer nu med Hallå Framtiden…??  Ska det verkligen sluta här? Eller är det nu det börjar igen? Att fortsätta eller inte fortsätta… det är frågan…

Vem vet vad som upptäcks när jag ska gå på mitt livs första mammografi t ex? Förhopppningsvis ingenting, men jag är glad att jag äntligen får möjlighet att gå dit. Den kallelsen har jag väntat på nämlligen.

Sen OM och NÄR nu saker börjar ordna sig på arbetsfronten, hur ska det då gå för den här bloggen om Framtiden??  Jag har trots allt, tillsammans med några av er, hängt  här under snart ett år. (Jo det är sant, på lördag fyller vi ett år)   Och sen då?

Det får vi fundera på lite senare, sa tidsoptimisten.

Förresten Grattis och Amandapå namnsdagen i efterskott.

Ja, det här började ju bra! Men efter att ha ganska duktigt beskrivit inskrivaren, så kunde hon hämta in henne som intygade att jag var bekant. Plus att jag kunde rabbla upp mitt personnummer, alla namnen och adress på ett ben utan att stamma. Sen kunde vi köra igång. Det var frågor och verifieringsruisom skulle gås igenom, och efter en riktigt trevlig timme så var vi klara. Hon frågade vad jag hade för önskemål att jobba med. Eftersom jag är fascinerad av rymden,  stjärnor och månfärder frågade jag om möjligtheten om astronaut, dte verkade spännande. (Och vi uppmuntrades ju att fundera ut vad vi kunde göra, och nu var allt möjligt, nu när man blev uppsagd, det minns ni va? )  Turligt nog, hade den här damen humor,  och vi hittade en bra plattform att kommunicera på.

Jag fick lite tips och idéer att fundera på, vilket inte alls var så dumma. Det gäller bara att få till dem så att vi kan ro det iland.

Men nu väntas ett par timmar vik, och Eric har rymt in till småfolkets rum.

Jag trodde inte mina ögon, så jag gnuggade dem, hämtade glasögonen, läste igen och… Jo jag hade läst rätt. Min spontana fråga som dyker upp är; Hur lyckas de???  De som följt mig på den här resan, minns kanske mina tidigare kontakter med A-kassan, och detta strul som aldrig verkar få ett slut. Senast i juni betalade jag in det som DE hade sjabblat bort. (Det handlade om en ansenlig summa pengar)  Och nu detta!

Naturligtvis högg jag telefonen och ringde upp direkt, medveten om eventuell telefonkö, och stressad medarbetare i örat. Jag var vid det här laget ganska upprörd, detta är inte vad jag behöver också just nu, så jag var beredd.  

Väl framme hos en hyfsad trevlig röst, framförde jag mitt ärende, och missnöje. Hon letade lugnt upp min personakt och….. såg att jag fortfarande var med i deras register och på rätt plats. (!!!!) Hon hade dock ingen förklaring till det som skett, igen, utan såg till att meddela personen som skrivit detta brev att hon var ute rejält och cyklade.

*Phu* tänker jag då, för den här gången. Samtidigt som jag börjar fundera på hur en nystartad Fackförening och A-kassa, med lång erfarenhet av tidigare uppdrag, kan lyckas så ofantligt i att misslyckas. Om nu jag har haft sån otur att drabbas av dem, hur många fler misstag kan då ha begåtts?? Detta höjer inte mitt förtroende för fem öre i alla fall.

Jag kanske rentav ska knacka på deras kontor och erbjuda mina tjänster helt enkelt….?

Likaså, hela systemet för att komma fram till något. Först en lång kö mitt i hallen, så att alla längs väggarna kan beskåda alla blivande losers, som med ännu gott mod, väntar på sin tur för att få en nummerlapp till nästa instans. Där, till allmän åskådlighet, ska man berätta om sig själv och få information som är viktig. Det mesta som informeras är dessutom obligatorisk. MEN personalen var hygglig, den kunde man inte klaga på.  Alltid något. Jag bävar dock inför detta när det är dags för mig en dag… OM det blir så.

Sen lite inköp av presenter, då Prinsessan fyller år imorgon. Dock är hon i den period av livet då det här med fira hemma med familjen inte ligger på prio ett. Men utifall att hon svischar förbi hemmet, så ligger de beredda. En av grejerna bliev jag riktigt sugen på att behålla själv, men jag får väl hitta på en anledning att unna mig den vid senare tillfälle.

Men nu.. ska jag försöka bädda ner mig, jag känner av en bekant irriterande sveda bakom ögonocken, vilket brukar betyda förkylning. Det återstår och se imorgon, jag hoppas ändå att det är som en fiende som smyger förbi lite lätt.