För en tid sen fick jag en inbjudan till en slags återfest med alla som gick ut nian i min gamla skola. Saken är den att jag avslutade högstadiet tidigare än mina jämnåriga. Rektorn på skolan hade gott öga till mig och trodde nånstans på min kapacitet, trots min, till synes stenhårda attityd. Men jag hann med hela sjuan och nästan halva åttan. En ganska känslig period av livet m a o.

I vilket fall, jag har tackat ja till den här inbjudan, och av de namn på gästlistan som har anmält sig, är det några få jag känner igen. Ja, en handfull namn kanske, om man ska vara nogräknad. Mitt egna namn medräknad. Jag tycker det är synd, jag hade väldigt gärna träffat fler från den här tiden, då uteliv och kompisar var viktigare än livet. Samtidigt är jag inte förvånad över den låga uppslutningen.

MEN, en av de vågade, är en tjej jag känt sen tvåan. Vi gick i samma klass och umgicks en hel del under låg och mellanstadiet. Hon var en av de få som inte fick stora skälvan och slutade hälsa på mig när jag tog steget till punken och egettänknandet.  Vi stötte ihop med varandra några gånger, när hon hade ärenden till Gallerian. Men sen var det tyst, och det har det varit i dryga 30 år fram tills nu.

Om några timmar är det dags, då ska dåtid och nutid mötas till mingel och svammel.  Förhoppningsvis blanda detta med lite skratt.

Och med ny dag på veckan, ny månad, så försöker nu även jag ta nya krafter efter ännu en svacka. Jag har varit lite låg och smått handlingsförlamad i det mesta. Pga urinvägsinfektion har jag inte vågat gå som jag borde, sånt straffar sig direkt, och plötsligt så blev jag och Snygg-Vågen osams. Efter begravningen blev jag också jättelåg och hamnade in ett slags grubbelläge med tårar, tankar och ångesten kröp innanför skinnet. Ett slags vakuum infann sig helt enkelt.  Men nu får vi vända blad och ta fajten med livet och framtiden igen.  Nytt blad, ny månad och en ny sommar!

Så jag inledde detta nya med powerwalk, det gick bra. Sen räkningarna, det gick också bra. Anstränger mig för att inte stanna upp vid den punkten, får då fastnar jag igen, och det vill vi inte.   Nästa steg lunch på balkongen, hänga tvätt, lyssna in låtar, hner och handla, för att sedan hämta barn och umgås en stund innan avfärd till Söder för att repa. En bra plan på denna dag!

Vi har gig snart igen, den 12 juni närmare bestämt, så lite nya låtar vore väl på sin plats. Är du i krokarna runt Söder, och vill bli lite svettig och byta ut lite aggro mot glädje och gemytlighet så gå till Kafe´44 då!

Eventet, giget, projektet som vi har donat med gick av stapeln i torsdags, och hela dagen var som sagt en hektisk och fjärilsflimrande dag. Och den var fantastiskt rolig. Efter soundcheck och genomgångar, kom Mathilda som skulle fixa mitt hår. Från början var det tänkt att hon kunde kapa av allt, det var ändå dags, men hon hade andra idéer. Resultatet blev kanonbra, och jag var helnöjd. Sen hade jag en liten stund för mig själv i logen och fix till mig. Under den tiden rusar många tankar igenom ens huvud. ”Vad sjutton har jag gett mig in på” o liknande. Det kanske var dumt att sätta sig där helt ensam…?

Nåväl, till slut kunde jag släppa ångesten samtidigt som jag var klar, och gick upp. Folk hade börjat strömma till, och det var SÅ HIMLA roligt att känna stämningen. Och att få återse alla man en gång i tiden umgicks med. Det svåraste med såna här events, där man både står som lite värdinna och ska upp på scen samtidigt är ju att hinna med att prata med alla. Det vet man ju med sig bara man har en mindre tillställning hemma, precis så var det här. Dessutom är man lite halvhispig och osammanhängande. Åtmisntone tror man det, för tankarna är ju precis överallt.

Limpan, som skulle upp först missade jag tyvärr. Han hade gjort sin egna tolkning av Edith Piaff, men jag hörde att han gjort succé. Själv befann jag mig ännu en gång inne på toan, för att samla mig. Men allthar filmats, så jag får se i efterhand. Därefter körde Måsse sitt set, och han var igen helt fanastisk. Jag skulle kunna sitta enhel dag och lussna, med ett ett gäng näsdukar, för hans musik når känslorna. Så vackert är det. Honom kommer ni få höra mer utav.

Till slut var det då dags, då det inte längre fanns någon återvändo…… Tidigare än planerat, då publiken blev otålig, så stegade vi upp….  De stegen, och de tankarna är svårt att sätta ord för, ja det var inga tankar egentligen, utan mer ett slags tunnelseendefokus som var så laddat. I med sladdarna, på med ljudet och så körde vi på direkt……

Folk gick igång direkt, de skrek, dansade och viftade med armarna, kameror som bixtrade och glada miner. Då släppte allt, vi ägde scenen och vi ägde lokalen.  Ja vi ägde nog hela världen till slut!