När Seb, Alice och jag sitter och äter middag om kvällarna, brukar vi prata om allt och inget. Seb har ju sina funderingar över det mesta, och Alice flikar in med små viktiga budskap, som t ex: ”Jag har bajsat tre gånger idag” eller ”Jag har pussat Adam” eller ”makamoner!!” och pekar ner i tallriken.
Men idag släppte han bomben, ni vet en sån där bomb när man inte vet vart man ska ta vägen. Helt allvarligt tittar han på mig och säger långsamt med klar och tydlig röst: -Mamma, jag vill inte vara din lillprins längre! (här gäller det nu att vara samlad, för hur ska jag kunna acceptera detta faktum, att han växer ifrån mig redan?? ) -Nehe, vad vill du vara då? Bara prins? -Nej svarar han allvarligt. (nu börjar jag snart bli orolig… det här bådar inte gott, inte än, inte nu.. ) Sen kommer det: -Jag vill vara din lilla riddare istället!!
Jag drar en lättnadens suck, accepterar hans begäran, men frågar försiktigt om det går bra med riddarprins ibland, och det gör det. Sen plockade vi fram lite glass och småpratade vidare.
Nu var det här första gången jag var på jobbet sen jag slutade, och den där märklighetskänslan man väntade på dök aldrig upp. Det kändes ingenting alls, mer än stor glädje att se gamla gänget igen. Turligt nog kom jag lagom till fredagsfikat, och dagen till ära hade Killi bakat. Det är lika med lyckoträff på kakfronten. :D
