Hallå Framtiden…??

De veckor som passerat nu har varit som en bergodalbana. Första dagarna fick jag ledigt, och min chef lyckades ordna en träff med en sk. livscoach åt mig, där jag kunde få chansen att ventilera mig.  Jag gick dit och efter två och en halv timmes oavbrutet prat, så bestämde vi en ny träff, och jag kände mig lite lättare för stunden, när jag klev ut på Sveavägen för att ta buss 515 mot Sundbyberg.

Den bussen är för övrigt en favoritbuss, den kör en lång sträcka och det finns mycket att vila ögonen på medan tankarna leker. ( Kanske man ska satsa på att bli busschaufför? )

Väl på plats igen på måndagen började det bra.  Några av tjejerna satt i vårt egenhändiga lilla fika rum och fikade, och jag joinade dem förstås. (Kaffe måste ju vara västvärldens fredspipa iaf…? )  En stunds småprat och vänliga kramar gjorde att jag kände mig trots allt glad att jag haft turen att ha just de här människorna som arbetskollegor. Och samtdigt ledsen, för snart skulle de ju bli mina ex.kolleger… Eftermiddagen tillbringades på föreläsning med Mia Törnblom och den handlade om självkänsla!  Och ja, föreläsningen var bra och nyttig, men just då, där jagbefann mig, ( och stundom gör fortfarande) så hade jag svårt att ta tioll mig hennes kloka ord. Jo förnuftet och rent teoretiskt köpte jag nästn hela paketet, men egot och känslan befann sig på en helt annan planet.

Resten av dagen och veckan var ett virrvarr av blandade känslor. Alla är ju inte lika smidiga, och det kan man inte begära heller. Men ibland undrar man ju…

När jag började på företaget som konsult, var jag inne i en skilsmässa som inte var bästa direkt. Efter att alla sk vänner försvann i samband med ett avslutat äktenskap med lång bitter eftersmak, så fann jag nya betydelsefulla vänband på företaget. När det stormat i privatlivet och runt barnen, så har jobbet varit min frizon och oas i tillvaron. Men jag ska inte gå in så mkt på det här, utan tanken är att jag ska rensa lite ur mitt huvud, reflektera lite över känslor och tankar under den här resan. Jag hoppas på inspel från er som orkar följa mig, och få ha er som bollplank.Därför har jag startat den här bloggen, där jag befinner mig vid vägskälet.

-Ska jag satsa på att åka med tåget till de nya ägarna, eller ska jag hoppa av, och i så fall, hur?

Det hela kändes väldigt märkligt och konstigt när jag gick in i rummet. Chefen hade placerat sig brevid bordet med en tom stol framför sig. Med en snabb radarblick försökter jag läsa av hennes ansiktsuttryck där hon satt och såg så där professionell ut, vilket var hennes jobb, och det lyckades hon riktigt bra med.Hon bad mig sitta ner och med ett halvt försök till att-bryta-isen-med-en-formfråga, så gick vi rakt på sak:- Du är aktuell för resellaffären, Du är inte aktuell för kundreskontran. Du kommer få all information om hur processen leder, och du kan komma få tacka nej om det ligger utanför Stockholm. Det är dock fler huvuden än tjänster så i slutändan kan det leda till att du blir uppsagd och då gäller avgångsvederlag för dig. -Jag är så ledsen Irre.Blicken sveper över rummet, orden sjunker in, mina föraningar och känningar hade ännu en gång visat rätt, liksom Saidas borttappade smycken i landet. Det känns…… tomt… och sorgligt. Det tar en liten stund innan blicken hittar tillbaka till chefen med ett nickande och ett tyst:  -Okej.-Jag är såå ledsen Irre upprepade hon, innan försök till att förklara anledning och mina gåvor som inte gick ihop med framtidens koncept, så satt vi gråtandes och kramade om varandra. Det kändes okej, jag var förberedd. Det som smärtade mest var att mista den underbara grupp jag  just jobbade med, och den trygghet som det inneburit de senaste 9 åren. Nu tog den resan slut.

Så kom dagen vi alla väntat på. Stämningen var naturligtvis laddad. Alla skulle få muntligt besked från sin närmsta chef under förmiddagen. Inklusive jag själv. Jag var väl förberedd, dagarna innan hade varit lätt plågsamma, och jag hade full koll från min plats om vad som hände och hur det rörde sig. (Min hals har nog blivit en svanhals vid det här laget) Det var ju min framtid detta nu hängde på!  Jag som aldrig varit arbetslös utan verkligen åkt räkmacka under mitt arbetsföra liv, insåg helt plötsligt att nu var det allvar. Kvällen innan hade jag gått igenom mina personuppgifter i jobbdatorn för att se om jag hittade några ev. tecken på svar.. Och jag tror jag hittade ett.

Den natten sov jag, liksom tidigare nätter oroligt. Jag hade drömt om hur jag fick mitt besked , och den som själv befunnit sig i den här situationen vet nog vad jag talar om. Denna morgon när jag kom, till jobbet hade de flesta i min grupp fått sina besked, två fick avtalspension och var överlyckliga, de andra hade fått stanna kvar. Glad för deras skull var jag, och passade på att gratulera dem medan jag ännu var i form. För jag var ju så säker på min dom, och skojade om att det var nog lika bra att ta med kappan när det var dags för mig.  Jag startade upp datorn, läppjade på mitt kaffe, och förberedde mig för dagens göromål som var i en viss ordning. Gick igenom filerna som skulle över till inkassobolaget för krav och betalningsförläggande. Sen ringde telefonen och det var min chef. På måndagsmötet hade hon förklarat att hon hade bokat ett rum på ett annat plan och skulle ringa ner oss. Allt för att i lugn och ro tillkännage vårt framtida öde. (Jag kan tänka mig hur de sista kandidaterna i Idol kände sig när de tog hissen upp till juryn för att få sin dom, det var EN av mina tankar som flög igenom där jag i tysthet hade lämnat min plats för att gå de tunga stegen till the D-room) På vägen dit drog jag med mig en näve toapapper som fick agera näsduk utifall att, för det skulle jag behöva vilket besked det nu än blev.