Jag lovade ju att berätta om det stora telefonmötet som gjorde mig lite lätt pissed off häromdagen, och så här var det:
Vi hade dagen innan fått ett tjusigt Powerpointmaterial att kika igenom för att förbereda oss lite, samt tidpunkt och allmän info om det stora mötet. Vi var ca 60 personer som skulle delta från hela landet. Drygt 20 minuter innan fick vi ett till dokument sänt till oss, som skulle lotsa oss under samtalets gång. Spänningen byggdes onekligen upp, och jag som då befann mig på hemmaplan, hade snabbt lotsat ner småfolket till dagis, sprungit hem för att fixa ordning kaffe, två mackor, plocka fram den laptop som hade Powerpoint installerat, ringt tejen på personal för att förvissa mig om att de verkligen hade skickat till rätt mailadress. kort sagt, så var jag ganska exalterad och nyfiken på detta fenomen. Som en turbolady organiserade jag, och allt var på plats vid köksbordet inklusive jag själv då klockan slog 08:47. Då var det exakt 13 minuter kvar. Ivrig på teknikens under slog jag numret som jag tilldelats och slog in koden. En engelsktalande kvinnoröst med en riktig brittisk accent, lotsade mig igenom första delen tills jag hörde ett ”blipblipblipblip”……………………Sen var det hel tyst.
Efter en stund hördes detta blipblipljud igen och man kunde höra någon andas därute.. Jag var inte ensam i etern längre, så jag viskade iväg ett -Hallå..? -Ja Hallå?! fick jag till svar. Det var en kille som satt i bilen i Göteborgstrakten. Lite fnissande och småpratande satt vi och inväntade detta möte, alltmedan ”blipblip” ljuden ökade raskt, och snart var det ritktigt action på linjen.
Ända tills personalchefen, likt en småsträng lärare från mellanstadiet begärde ordning och tystnad i lurarna. Inga frågor fick ställas utan de skulle för enkelhetens skull mailas.
(Ja, jag kan ha förståelse för det, när så pass många är inblandade på linjen. Jag menar här kan man inte diskret sträcka upp handen direkt, eller ge en nickning. Nej nej, här kunde man höra så fort någon tog en tugga på sitt knäckebröd, eller när ett barn i Skånetrakten vägrade klä på sig, eller att någon febrilt försökte stenografera ner allt som sades på datorn. Allt detta och lite till kunde man höra, plus det som informerades då -ibland. Vilken tur dock att vi fick det där extradokumentet, så man kunde läsa igenom också, där man missade pga när skånebarnet fick ett utbrott för att stövlarna satt fel. )
Nåväl, ordning i ledet och mötet kunde börja;
Ägarna till Det nya företaget, som skulle ta över en del av verksamheten presenterade sig, och berättade om sig själva. De hade naturligtvis lång erfarenhet, och de hade köpt upp en del verksamhet sen tidigare, och nu var de laddade att anta utaningen att ta över våra kunder. De berättade om sina höga volymer och mer som sulle bli, och med vår hjälp, och allt lät ju väldigt fint. Det var nästa så man rycktes med, ända tills det här med bemanningen kom upp. Helt plötsligt skulle ju fler kontor behövas. Säljkontor med innesäljare och ett par utesäljare. Administrationen skulle befinnas sig kvar på den västkustska orten.
(Okej där sjönk ju oddsen direkt för en tjänst, men än var det ju inte över) Då kom nästa dråpslag
Inte ett enda kontor i närheten av Stockholm! Närmsta kontor skulle ligga 13 mil bort.
Inte nog med det, de här människorna skulle inte ens komma hit för att träffa oss, utan de skulle bege sig endast till lokalkontoren!
Här började ju frågorna hopa sig, medan jag febrilt viftade med min hand hemma i köket så malde de vidare. Avslutningsvis visades en bild på en klämkäck skidåkerska i backen, där maken i detta företag (det här var ett familjeföretag) skämtade till det lite, med orden: Välkomna till **** AB! Sen var det Tack och adjö, alltmedan det blipblipade i örat på mig.
Den heta Linjenkänslan kom av sig och blev någon slags avslagen förvirring. Det här var inte roligt. Allvaret flinade hånfullt, jag kände mig lurad och blev sur, riktigt sur!
Tags: dokument, familjeföretag, kaffe, powerpoint, Stockholm, telefonmötet
Lite stärkt av timmen med henne, så kunde jag avsluta min dag på jobbet. 
