Reflektioner vid vägskälet med kaffe i näven.
Jan 20th, 2009 by irripirri
Idag är det Sebastian som har namnsdag. Naturligtvis har vi firat det med lite mysfika och blåbärspaj. Och varje tillfälle som ges att fira, så gör vi ju naturligtvis det också. 
Resten av dagen har gått åt till nytta, som att plocka undan julsakerna, (en vecka för sent) mailkorrespondens. Och i samma veva som granen åkte ut, så får nu vardagsrummet prydas med lite vårtulpaner i väntan på våren.
Jan 20th, 2009 by irripirri
Idag trotsade jag fotleden och tog nya tag i min nya hälsoplan, drog på mig lurarna till MP3 och marscherade i raskt takt runt Lötsjön. Trots vindar och snöflingor, och trots kylan och trots min trötthet. Foten höll hela vägen och när jag kom hem kände jag mig riktigt nöjd. Rena bragden! Dock halvligger jag i soffan och följer lite vad som händer på Idrottsgalan.
Där kan vi prata bragd och hjältar, men den störste ikväll är den otroligt söte Christoffer Lindhe, med sina 19 år och en livsvilja som en tiger! För ett par år sen råkade han ut för en tagisk olycka, där han förlorade båda benen och en arm. Det första miraklet är att han överlevde över huvudtaget, Det andra är hans kamp tillbaka, tränar simning stenhårt och vinner ena guldmedaljen efter den andra. Det är vid såna tillfällen jag får riktigt ståpäls och rörs till tårar när en kille som han får ta emot stående ovationer, för han är verkligen värd allt detta. HAN är en riktig hjälte. Det är vid såna tillfällen jag inser att min löjliga fotledskada är en baggis och inget att ens nämna.
Jan 18th, 2009 by irripirri
Vissa dagar är enormt tröttande. Man känner ett slag av kraftlöshet som flyttat in i kroppen, samtidigt som grubblerierna tar sig plats i sinnet. Som idag t ex. Det har varit på vippen till att tårarna skulle komma till också, men så långt har jag aldrig hunnit riktigt förrän något kommit i vägen. Småfolket t ex, och det är ju på både gott och ont ibland, men idag ordnade jag till det så att jag lyckades fövandla barnrummet till en liten biosalong med ridå, sköna fåtöljer och snacks till. Och alltmedan jag släckte ner belysningen då de satt på plats så trallade jag fram SF-signaturen, varpå föreställningen kunde börja.
Under tiden har jag grubblat över hur min situation ser ut. Jag frågar mig själv om mitt fantastiskt roliga projekt ersätter den sociala flykt hemifrån som min arbetsplats gjorde tidigare? Visserligen är det en helt annan sak jag gör nu, det är nåt som jag verkligen är intresserad av, och något som jag vill syssla med. Om det sen kan generera till något vidare, det vet jag ju inte. (frågar man mannen på Trygghetsrådet så blir det nog tummen ner…)
Men en plan i detta var att första delen av året var att landa och ta tag i hemsituationen, som tidvis är outhärdlig. Och jag känner att jag kommit till en punkt att jag inte orkar tampas med de problem som tagit all min energi de senaste åren. Jag har deklarerat det, ordnat samtal för att hjälpa antagonisterna, men lik förbannat stampar vi på samma plats. Och JAG har inte valt att bli utan jobb och sitta hemma och dras ner ännu mer. Därför har jag på nåt stängt av nu för en tid. Ända tills jag ser en liten gnista av vilja hos dem de gäller.
Det är där jag befinner mig. Det är festprojektet som ger mig energi just nu, och motiverar mig att vara kreativ. Jag önskar de kunde förstå, den inre kampen jag har för att inte tappa tålamodet helt. Att de kunde förstå att jag kan inget mer göra, att jag inte har lust att lägga ut mer pengar för samtalsterapi för de två, när de inte bjuder till. Att jag sen kämpar med sorgen över en förlorad kontakt, är det heller ingen av dem som kan se. Det begär jag inte heller, jag klandrar dem inte. Jag klandrar mest den person som stack kniven i ryggen på mig. Det gnagar i djupt inom mig. Det är som en del av min kropp har kapats av. Och den smärtan får jag bära ensam. Jag orkar inte ens prata om det, för rädslan av att falla ner. Och faller jag, så faller hela skeppet.
Jan 17th, 2009 by irripirri
Nu är kylan på hugget igen. Vi har varit ute en sväng och barnen lekte med en dagiskompis, medan mamman och jag värmde oss genom att prata om allt och inget. Vanligtvis brukar vi ha den lustiga egenheten att mötas på Hemköp och bli stående ett bra tag, innan vi fortsätter med våra inköpsärenden. Inte sällan utskällda av våra äldre söner som inte tycker det är så kul att hänga i affären, med en never stop talking mother. (Apropå prat, frågade Sebastian mig igår: Mamma, varför vilar du aldrig rösten?? Du måste vara rädd om den, annars kommer du tappa din röst! )
Och nu sitter jag mest och väntar på att min lammgryta ska bli klar, Funderar på om jag ska ta en lite powernap, medan det är någorlunda lugnt i huset. Så blir det, sen ikväll blir det repa av.
Jag känner att det bubblar en massa saker i mig som jag skulle vilja ta upp idag, T ex. denna hyper dagsaktuella häxjakt på Liza Marklund. Jag blir illa berörd när jag läser rubriker som: ” Så fick bloggarna Liza M på fall” Vadå? Som om det skulle vara nån hjälteaktig bedrift?? Vidare, har man släpat fram en mansperson, vars liv har blivit förstört av en roman. ” Åhh det är så synd om mig, alla tror jag är värsta mördaren, och hon har försört mitt liv, buhuhuhu” – Eh, sa du att du suttit inne för kvinnomisshandel på den aktuella kvinnan? Du sabbade hennes liv vid första slaget är min kommentar till detta. Gud så patetiskt.
Vad är nästa steg? Att granska varenda misshandelsoffer som är på flykt? Det sägs att folk känner sig lurade nu, när ”sanningen” kommit fram från annat håll, och några medlemmar på Familjeliv har debatterat med 12000 inlägg. Den som för det första har följt diverse trådar på Familjeliv, inser ju att det är rena hönsgården på den sajten. Att man sen kan känna sig ”lurad” efter att ha läst en roman, som man säger; bygger på verkliga händelser, kan jag inte heller förstå. Tror alla som står i bibeln att det är sant? Och då är det inte ens en roman.
Ja det var en av sakerna som snurrat i mitt huvud, och det slår mig än en gång att pöbeln jagar en häxa att bränna på bål.
Andra tankar som legat på näthinnan är hur lätt saker kan förändras på en sekund, hur tacksamma vi bör vara för det vi har. Att uppskatta livets små egenheter, och inte ta allt för givet. Men runt det kan vi ta en annan gång, nu ska jag gå och beundra småfolket när de ligger och snusar i drömmarnas värld. 
Jan 15th, 2009 by irripirri
Så kan jag jag sammafatta dagen lite snabbt. The special projektmöte gick bra, och vi kom fram till bra beslut och mkt rundsnack. Nivån var hög och förväntansfull, och när första mötet var klart övergick vi till nästa möte som gick nästan i samma ton. Matte, en av herrarna, hade varit riktigt driftig och bränt ut skivor och skrivit ut texter på fint papper med rödfärgad rubrik, snyggt inpackat i snygga kuvert. SÅ proffsigt, så snyggt! Och där höjdes ju genast ribban på nivån. Det här kommer att bli såååå bra. Det bara är så, det finns inget annat.
Beslut som kom fram var att nästa vecka ska vi ses i en lokal, och vi ska…… REPA! Fram tills dess var jag jättestöddig och retade killarna och tyckte att de var mesiga för att vi bara skulle ha 10-15 låtar. Nu sitter jag med hela världens fjärilsfarmar i magen, och det svindlar för ögonen. (Herregud.. jag har inte stått på scen på över 25 år. )
Men, det är bara att skaka av sig, låtarna ligger nu i min MP3 och de ska spelas 24/7 nu, och mina dagar ska ägnas åt att härda fingrar och träna in låtarna, för de SKA sitta som en smäck. Helst så snart som möjligt, så jag vi kan köra fler låtar, för när vi väl står där, så kvittar det in vi kör 10 låtar eller 30, då har vi redan passerat gränsen till galenskapens adrenalin. ;-)
^För ca 25 år sen…..^
Jan 14th, 2009 by irripirri
Förra våren var vi i Tandådalen över helgen med jobbet. Det var en minnesvärd helg, hela vägen från garaget på jobbet på torsdagen, tills söndagen när jag blev avsläppt utanför porten. Då har jag tillammans med 7 andra personer, skrattat i princip hela helgen, med träningsvärk som påföljd. Jag kan lugnt påstå att det var en av de roligaste bilresor jag gjort under alla dessa år jag nu har turnerat runt, och det är en del.
I vilket fall, en av kvällarna under middagsminglet så kom detta med bloggen på tal, och det visade sig att ingen av de andra hade riktigt nån hum om vad det var. Så nyfikenheten var stor och frågorna var många runt detta med bloggandet. Jag föreslog nämligen att vi skulle kunna starta en blogg om oss. (Med tanke på alla dokusåpor om olika arbetsplatser och företeelser så var ju detta hyperintressant, för hos oss hände det ju alltid nånting.) Tyvärr hände det så mycket grejer sen när vi kom tillbaka, så varken tid eller energi fanns för att avsättas till nån blogg… då.
I mitt avskedsmail till gruppen nämnde jag att jag skulle kunna skriva en roman om var och en av de underbara människorna, men då tiden var sen, och känslorna svallade över vid tangentbordet, lovade jag att avsätta en egen kategori för dem här, där jag vid tillfälle kunde ösa mina superlativer och kärleskförklaringar till dem, och samtidigt återkomma till nåt roligt minne. 
(Och nej Anna, jag har inte glömt våran deal. )
Så här kommer mitt första meddelande till Cirkus Karusell: Hoppas ni mår bra, och att ni haft en underbar jul&nyårsledighet med allt vad det innebär. Bamsekramar till er alla! <3
Jan 14th, 2009 by irripirri
Min fot är ännu förpackad i ett stödförband, och jag fick småfolkets förståelse och välsignelse att inte lämna dem på dagis. Det lilla yrvädret berättade att mamma hade ont i foten, för alla hon mötte på vägen dit, och för alla där på dagis. Det betydde lite sovmorgon för mig, vilket var välbehövlig därför att tröttheten ligger fortfarande över mig som en tung klubba.
Därefter tog vi en liten biltur, varpå vi var tvugna att leta oss fram till oljelocket på den nytvättade pärschan, som var törstig, enligt en indikator som pep. För säkerhets skull ringde vi återförsäljaren för att förvissa oss om att indikatorn hade rätt, och det hade den. Alltså var det raka vägen in på Statoil och köpte Lazerway 5w40 och öppnade andäktigt motorhuvsluckan för att lindra den uttorkade bilstackaren. Som under en helig ceremonistund hällde vi försikitigt, eller inte jag utan sambon, sakta och högtidligt. (jag hejade mest på) Man kunde nästan höra hur pärschan suckade av välbehag.
Imorgon är det möte med mitt projektgäng igen, vi har deadline på torsdag till Mosebacke. Sen ska vi ha bandmöte, vi ska diskutera låtar o reptider. Det ser jag fram emot, och det gör min fjärilsfarm i magen också.
Jan 13th, 2009 by irripirri
Så var långledigheten slut för småfolkets del, och det var dags för dagis och vardag. Min plan och strategi framöver underlättar avsevärt när min väckningsmojängen i mobilen satte igång kl. 7 imorse. För en gång skull sov Lillprinsen vidare och jag var tvungen att väcka honom! Efter 40 minuter då varm choklad och honungsyoughurten stod framdukad vaknade han, som annars brukar skutta upp vid 6-tiden, varje morgon. Jag var chockad. Att den lilla vildfian sov som en stock, hör mer till vanligheterna hemma hos oss. Hon däremot har ärvt min extrema trötthet, m a o, inte speciellt kontakbar eller talför under första timmen.
I vilket fall, efter att lämning var avklarad var det dags för min morgonpromenad, varpå sambon fick för sig att hänga med. SÅ han lurade hem mig på snabbfrukost, och vi åkte ut till Ängsjö där det finns lite bra snitselspår och härlig skogsterräng. (Frisk&själavård hör nämligen till min strategi) Vi hade inte kommit så långt, då jag lyckas på stigens enda lilla upphöjning av nån trädrot, trampa helt fel och snett, falla rakt ner och kyssa marken som var rätt geggig, skrapa upp handflata, skaffa ett härligt blåmärke vid nedanför knäet, och stuka foten. Så typiskt, och så otroligt klantigt. Dock genomfördes promenaden i ganska rask takt tillbaka till bilen.
Det var DÅ det började; smärtan och dunkandet. När vi kom hem igen efter en stund färd, så hade min fot både svullnat och blivit blå, och jag kunde med nöd och näppe ta mig hem. Väl hemma blev det bara väre och värre. Prinsessan försökte sig på med att lägga stdöförband medan jag hade huvudet högt. Efter försök till olika ställningar som gjorde minst ont, koncentrerad andning, så fick jag till slut ge med mig och ta en alvedon. Och när jag tar alvedon så blir jag knockad. Helt oförmögen att tänka klart, utan vill bara sova.
Så med fötterna i högt läge, halvdåsig alvedonet så har jag legat på soffan och summerat min första dag i mitt nya liv och kommit fram till att:
Skogspromenader är inte hälsosamma.
Jan 9th, 2009 by irripirri
Igår var det dags för lägesmöte om projektet som går av stapeln i mars. Det här gänget som även kallas för festkomiteén har kommit till att bli en viktig och betydelsefull i min tillvaro. Dels för att vi jobbar inför ett gemensamt mål, och har haft turen att välja samarbetspartners. Dels för att det är så kul när våra vägar har korsats igen efter dryga 30 år.
Nu hänger vi tillsammans vid vägkälet och planerar nån form av ”gatufest” här, vilket kan leda vart som helst sen, om vi vill. Som sagt, igår var det riktigt kul då vi stukturerade upp saker och ting, och jag kunde äntligen få inviga mitt block och pärm som jag döpt till ”Framtiden”. Så passande va?!
Eftersom jag dessutom är än hängiven caféresenär, så var platsen en helt ny plats för oss alla. Den tog oss tillbaka i tiden, förmodligen innan vi var redo för cafébesök, och rekommenderas varmt om man är sugen på vanlig kopp kaffe och handgjord smörgås. (Det porsmoderna latte, capochino, machiattofolket göre sig icke besvär att gå dit) Kort sagt, ett gammalt hederligt fik och det heter Konditori Valand, adress Surbrunnsgatan 48. ( I Stockholm)
Efter mötet passade jag med att roa mig med att ta mig hem med av mina favoritbussar 515 i vintermörkret, medan MP3spelaren fögyllde mina öron med Ramones, Clash, Lady Gaga och Lillasyster. Kort sagt; en trevlig och kreativ dag.
| m | ti | o | to | f | l | s |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Jun | ||||||
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | 7 |
| 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 | 14 |
| 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 | 21 |
| 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 | 28 |
| 29 | 30 | |||||
