Reflektioner vid vägskälet med kaffe i näven.
Feb 17th, 2009 by irripirri
Jag är så förbaskat sugen på ett rejält fat med sushi. Med massor av wasabi och soya. Det var så länge sen jag åt det. Eller varför inte några norirullar som förrätt, för att sedan avnjuta en shabu-shabu till huvudrätt….? Gud vad det vattnas i munnen på mig. Magen morrar.
Men nej. istället ska jag nu slänga ihop lite torkad tortelini från Euroshopper, som får kastas runt i lite tomat&vitklössås. Det är vad dagens lunch får bestå av. Med ett glas kranvatten. 
Feb 16th, 2009 by irripirri
Dagen började ganska hyfsat, lite grötfrukost tillsammans med småfolket innan vi lufsade iväg till dagis. Därefter gjorde jag en mjukstart och tog en lättare promenad. Med musiken i lurarna, och planer inför resten av dagen, gick det relativt snabbt tills att jag var hemma igen. Nöjd och peppad. DÅ ringde telefonen.
Det var från dagis, och dagisfröken berättade att Seb ramlat och rullat ner för en slänt, och klagade å ont i axeln. Hon lät skärrad så jag bad få prata lite med honom. Han lät rätt okej, han hade ont, men var också hungrig så han hade inte tid att prata med mig, så vi rundade av. Skulle det bli förändringar så skulle der inga tillbaka igen. Och efter en halvtimme ringde de igen. Då hade han inte rört sin arm, och såg blek ut. Så jag gick ner till dagis, ännu en gång tacksam över att vi hade det så förspänt att bo så nära. 
När jag kom in, reste han sig direkt och ville gå på en gång. Och då såg jag hur ena axeln hängde ner… Försökte titta närmare, men det gjorde ont så fort man rörde bara lite. Fröken såg alldeles bedrövad ut, men jag försökte att lugna henne. Verkligen, det kunde ha varit värre, och det var halt ute, men samtidigt så förstår jag ju känslan när man är där på plats. Allt går i ultrarapid och filmen spelas upp, om och om igen. Innan vi gick lovade jag att höra av oss under eftermiddagen för att berätta hur allt har gått.
Det var till att åka till Astrid Lindgrens sjukhus. Tyvärr måste jag säga att trots rykte om välordnat med alla resurser som ett barnsjukhus kan ha, så är akutmottagningen urusel och under all kritik. Nu har de dessutom gjort en liten luring, på akuten så när man kommer dit, så ser detganska folktomt ut, och man hinner tänka; Wow! Vilken förbättring! Men det visade sig efter en halvtimmes väntan, att vi var på fel plats. Vi skulle ju till närakuten. Så efter en kringelkrokväg kom vi fram till närakuten, och där väntade kaoset. Man hade alltså flyttat det från åskådarnivå till mer undangömd del av huset. Ja, det är inte mycket mer att orda om där, men det har inte blivit bättre där sen sist jag var där med sjuka barn.
När vi till slut fick träffa läkaren, så visade det sig att Sebs nyckelben var av, och det är inget man varken gipsar eller röntgar, utan det får självläka med ett stödförband. Det hela tog 3 minuter att konstatera, hela vistelsen tog 3 timmar. Och han hade ont. Det har han till och från hela tiden. Inför natten så har han kämpat med att hitta en bra liggställning utan att ha alltför ont. Och jag kan inte göra så mycket, mer än att lida med honom, klappa om honom och bara finnas där. Förhoppningsvis kan han få sova några timmar nu, han fick en dos smärtstillande innan han somnade.
Så var den här dagen till ända, och jag ligger ännu en gång utpumpad på soffan.
Feb 15th, 2009 by irripirri
Efter en lång sovmmorgon med småfolket, kunde vi masa oss upp någorlunda halvt utvilade. Tyvärr träffade huvudet kudden alltför sent inatt, då jag helt självförvållat fastnat i ett musikprogram. Det blev en hel del skapande där, och det betyder förstås att tiden bara skenar ivag. Men det var kul så länge det varade, och än så länge låter det helt okej.
Under eftermiddagen åkte vi ut till Sigtuna och hälsade på svägerskan ett par timmar. Hon pluggar där ute, och när tillfällen ges, så hälsar vi å varandra. Vanligtvis bor hon i Ösergötland, så vi får naturligtvs passa på nu. Det är alltid en populär och rätt avkopplande utflykt. Dels är hon så lättsam att vara med, och det finns alltid något att prata om. Plus att hon bjuder på idel överraskningar om sig själv, och det tycker jag är kul. Jag är glad att hon finns, att få känna en del från sambons sida.
Annars består vår familj mest av delar från mig, barnen, brorrsan och familjen i Tyskland. Just därför känns min svägerska också extra värdefull. Inte minst för sambon som sagt. Dessutom är allt så okomplicerat med henne. Man bara trivs helt enkelt. Precis som det ska vara. 
När man åker ut sådär en bit utanför stan, så far ju tankarna runt inom en. Jag ser en massa stugor och hus bland skogar och ängar, och tänker hur det kommer sig varför jag envisas med att bo som jag gör. I en förortsfyra med hög hyra, där jag kan känna dofterna av grannens matlagning i mitt sovrum? Det är vid såna tillfällen, när jag sitter i bilen som jag längtar och drömmer mig bort till ett gammalt torp, där jag kan få vila min själ och bara få vara. Vidare spinner jag med tanken om hängmattan, plocka i rabatten, måla någon möbel, eller läsa nån bok medan tårna leker med grässtråna. Hur aktiviteten plötsligt avstannar vid synen av en färggrann fjäril som satt sig för att vila på trappräcket, ljudet av bofinken som sjunger ut sin kärlek till livet…
Ja, till slut väcks man ju av att bilen stannar, och vi är framme vid målet. Det är dags att kliva ut till den råa februarikylan.
Feb 14th, 2009 by irripirri
Efter en utflykt till Ekerö, kunde jag sätta mig med mitt kaffe och ringa lite samtal, till folk som jag inte pratat med på typ 20-30 år. De hör till den gruppen som vågar vägra Facebook och andra mötesplatser på internet. Och eftersom jag är fd. telefonsäljare, så satt jag nu med mitt främsta verktyg: Telefonen. (och kaffet förstås) Sen var det bara att köra på. Skillnaden är att här är det ju trots allt folk jag umgåtts med, och har ett förflutet med. Även om jag hörde en viss tveksamhet hos en del till en början. (Jag kunde nästan höra hur de tänkte; Vad är detta nu för en försäljare som låter så här personlig ) Men turligt nog känner de inte så många som heter Irre, så den fasen gick fort över.
En annan skillnad är att dessa telefonsamtal tar ju betydligt längre tid, vilket i och för sig inte stör mig det minsta. Jag gillar ju att prata i telefonen, och kan prata i timmar om det är så.
Särskilt en av samtalen med en gammal kompis var extremt roligt. Vi bodde åt samma håll och hade sällskap hem från Gallerian på kvällarna. Jag bodde i Jakan och han bodde Kallhäll. Ibland fikade vi hos varandra, och hade lätt för att prata om allt och inget. Båda hade flytt från våra förorters inskränkthet och desperata kamp att följa massan, vilet vi ofta fick ta stryk för. Sen hade vi båda gemensamt att våra mödrar var från Tyskland, så det fanns som sagt alltid nåt att prata om. Eller bara skratta hysteriskt, eller bara sitta och glo. Han är en av dem jag verkligen saknat under åren, just för att vi hade den platoniska relation som var. Men ibland går vägarna åt olika håll, fyllda med olika bagage, för att sedan, helt otippat korsas igen, och det blir rena torgmötet. Det är väl sånt som gör resan i livet så spännande antar jag..?!
Feb 14th, 2009 by irripirri
Igår satt jag och slötittade på Let´s Dance. Ni vet programmet där kändisar tävlingsdansar med dansproffs och bedöms av hårdknackade domare. (varav en av dem är fd. sambo till min fd. chef… lite Lassievarning här alltså.. 
) I vilket fall, Igår hade den strängaste av dem, Tony Irving, en av sina stängaste kvällar, och var rättvist hård när han dömde ut George Scott. Inte så han gick till personangrepp, utan var saklig och var väl tydligt med vad han förväntade sig en en som lyckats hålla sig kvar efter sex avsnitt.
Detta kunde inte George Scott ta, utan bortsett från att han, som han påstod var mest sur på sig själv, så var han tvungen att slå under bältet på Irving, där han framställde sig själv som en man och Irving som en fjolla. Ett typiskt manligt fenomen skulle jag vilja påstå när man blivit trampad på tårna. (så nu var jag där igen… ) Men vad jag menar, hur i H-E har Irvings sexuella läggning med att göra med hans yrkesroll i det jobb han faktiskt ska göra där han sitter som domare?? Ingenting!? Dessutom anser jag i så fall att Irving är mer man än George Scott, som tycks ha problem med att hålla nån tuff fasad omkring sig.
Nä har man gett sig in den leken, så måste man banne mig kunne tåla kritik också, och ta till sig den. Även om det svider, Kolla in Carl-Jan t ex, han blir utskrattad, får alltid sämst poäng, blir märkbart påverkad, men kommer igen. Plus att han är mycket roligare att se på än George, dels för att han bjuder på sig själv. Och han VÅGAR göra bort sig. Och det tycker jag är mer manligt, än att stå i en ring och slå varann på käften.
Ha en fin dag! :p
Feb 13th, 2009 by irripirri
Idag har alla ynkligheter fått läggas åt sidan, till förmån för projektarbete. Listor har upprättats och räkneverken har jobbat. Lite telefonkonferens här, och mailkorrespondens där, och så har halva dagen gått. Ändå finns det ännu mer att göra, för att kunna förbättra. Men jag tror vi har lite koll på läget. Och framför allt så mår jag bättre. Har fortfarande inte så stor aptit, men det är ingen fara på loftet över det inte.
Nattens sömn kunde dock har varit bättre. Dels har en del tid gått åt grubbel, dels har Alice sovit oroligt, så jag har vandrat mellan hennes säng och min säng. Hon är så go när man ska lägga sig hos henne, hon kastar sig ner och inväntar tills jag lagt mig tillrätta. Sen kryper hon intill nära, med fötterna mellan mina ben, två fingrar i munnen, och en hand innanför min tröja. Så lite smågrymtningar innan hon somnar om. Det är svårt att inte le åt det. Trots att det är mitt i natten, och man är helt slut i kroppen.
Snart är det dags att värma på kaffe känner jag, och ta en runda i hemmet. Funderar på att dra på en tvätt, innan det är dags att jobba vidare…. På måndag går vi in i fas 2 och då får vi höja växeln ett steg. Längtar för övrigt till onsdag igen, då det är dags för nästa rep. Vi fick ställa in i onsdags pga sjukdomar och grejer ni vet…
I´ll be back!
En ”olycka” kommer sällan ensam. För att inte röja för mycket om andras intigritet, så kan jag inte säg för mycket heller, då det handlar om mina barn. Men jag kan dock konstatera att det finns en person därute som gett sig fan på att jag ska ligga och kräla i dyngan. Det har varit skitsnack och manipulation på hög nivå, och detta har skett i snart 10 år. Dessemellan har det ideligen körts med falskspel, enbart för egen vinning skull.
Idag hände det igen, visserligen var det nästan väntat, eftersom jag vet hur denna person funkar. Och vad det hela handlar om är att ge igen, för att man en gång blev dumpad. Jag trampade på en väldigt manlig öm tå, där jag kränkte hans ego. Han som varit så snäll. Han hade ju minsann inte slagit mig. Hans ansikte och fasad rammade som en fallen gran. Kvar blev bitterhet och hämndbegär, och detta har nu pågått fram och tillbaka i snart decenium. Alltmedan jag oftast tigit och försökt skaka av mig, bitit ihop, öven om det ibland brustit för mig med, då han utnyttjat de käraste jag har. För det är dem han använder, som verktyg. Och när det stormar här hemma, så tar han sina tillfällen i akt, och passar på.
Men jag har ett motto som hållit mig uppe; What goes around, comes around.
Feb 12th, 2009 by irripirri
För första gången under denna vecka är det helt tyst omkring mig. Jag sitter helt ensam här i kökssoffan, med mitt kaffe och bara hör suset av denna tröskmaskin till bärbar dator. ( en ren ironi om man jämför med rykten om smidiga bärbara laptops, den är tung, otymplig, och högludd) I vilket fall, så känns det ganska skönt. Två mackor med onyttig ost har tagit plats i min mage och jag är proppmätt. De sista tuggorna fick jag tvinga i mig.
Det stör mig lite att jag inte kunnat ta mina rundor, som jag så duktigt och efterlängtat lyckats ta tag i. Det stör mig också att mina väl, omsorgsfulla beräkningar har ruckats också. Men det har inte fungerat av sina giltiga skäl. så ännu en gång får jag ta nya tag på måndag. För då borde jag vara helt återställd igen.
Saken är den att jag påbörjat en process som jag aldrig nånsin gjort förut, utan mest blundat och fnyst åt. Just för att det verkat jobbigt och besvärligt. Och det är detta med att gå ner i vikt. Banta! Efter de senaste graviditeterna har jag nämligen lyckats spränga alla vikt&kroppsvallar det bara går. Jag blev ständigt påmind om det. Bara en sån sak som att sitta rakt upp och ner; Vanligtvis så brukar man kunna lägga händerna lite nonchalant i knät, och that´s it. Men nej, mina händer har inte riktigt nått ända fram utan alternativet är att sitta med armarna i kors som en indianhövding, där armarna ligger en bit framför en som om man bar på ett osynligt bord.
Lika så när man står upp med armarna hängande rakt ner, så är det något som är i vägen; ett gäng moppedäck skinn! Att prova kläder är inte att tala om, och de gånger man vill unna sig något fint, så slutar det med att man smyger runt i BiB-hörnan på HM med gråten i halsen. till slut undviker man gå förbi helfigurspeglar. Det roliga är ju det syns inte i ansiktet, så man känner sig verkligen som en unikum flaska.
Nåväl, naturligtvis var ju detta ohållbart, så när årsskiftet kom, och jag inte längre hade något jobb att gå till, blev nu ett av mina projekt att ta tag i detta. Till sommaren ska jag nämligen kunna använda åtminstone några av mina kläder igen. Så jag, håll i er nu, har gått med i Viktklubb.se . Där får jag protokollföra allt jag äter, det omvandlas i kcal, och jag protokollför mina motionsrundor, som också omvandlas i kcal, så jag räknar kcal här som en notorisk furir.
Det positiva är att det gett resultat, jag behöver inte sitta som en indianhövding mer, och jag känner inte att det tar emot lika lätt vid sidorna. Men vågen säger: 1 kg lättare! Och det känns ju inte så positivt. Antingen beror det på att jag vägt mig på olika vågar, för jag äger ju ingen egen. Eller så får jag helt enkelt gå på intuition och känna mig fram. Vi får se. Den här veckan har det i alla fall spruckit rejält. Fast då har jag inte haft någon aptit heller.
Så jag tar en klunk kaffe till, det innehåller inga kcal nämligen, med tre matskedar mellanmjölk, 14 kcal, och snörvlar vidare i tillvaron en stund.
Feb 11th, 2009 by irripirri
Idag får det bli ett kort inlägg. Jag är helt enkelt för trött och slut i kroppen. Halsen svider än, hela nackpartiet är stelt och gör ont. När jag hostar så gör det ont i revbenen. Kort sagt: Jag är mörbultad! Och jag är trött som en gnu. Smågrubblig, smågnällig och allmänt ynklig. Inget roligt sällskap helt enkelt, och väljer gärna ensamheten vid såna stunder. Magen känns däremot helt okej. Inga smärtor där inte, dock dåligt med aptiten. (Men det gör inget… )
Småfolket fick en varsin stund med varsin bok, innan alla fötter, tår och händer hade pussats på nu på kvällen. De är så fina, det är som om de verkligen förstår när det inte är läge att köpa tid, eller ”strula”. Istället har de kommit med klappar, små muggar med vatten, och pussar på kinden. De värmer mig och min själ som är få förunnat.
Inga jobbiga frågor eller påpekanden, inga intriger och suckar. Bara rak naken kommunikation. Tänk om vi vuxna kunde vara såna vi med. Förlåtande och inte lägga ner en massa värderingar och fördömanden på allt och andra människor. Skulle inte livet vara lite lättare då…?
Feb 10th, 2009 by irripirri
Igår fanns det inte en chans att sätta sig en stund för reflektion och eftertanke. Det började med ett läkarbesök med Seb.. En ung, urtrevlig och snygg läkare tog sig an honom, och det konstaterades att Seb hade nåt virus i halsen, och vila, dryck o mat rekommenderades. Lättade kunde vi gå därifrån, att det inte var värre. Seb med en chokladpralin rikare, som han lyckades upptäcka i doktorns öppna låda, vilken doktorn gärna bjöd på. (Det var nästan så att jag ville bli undersökt jag med.. )
Dagen fortsatte med förberedelser inför vårt, sen länge planerat, projektmöte hemma hos mig. Snabbstädning, tillagning av sallad och dressing, och allmänt pyssel. Mitt i allt detta började jag blöda, och då pratar vi inte småblöda, utan rejäl störtblödning. Detta tillsammans med det som började som småkramper, eskalerade till värre kramper som liknande sammandragningar. ( Jag anade rätt snabbt var som var på gång, med tanke på ett besked jag fick tidigare i veckan) Då var folket redan på väg hem till mig med både tunnelbana och taxi, så det var lite sent att avstyra det hela. Jag ringde dock akuten och rådgjorde med dem. Vi kom fram till att jag borde åka in… om några timmar.
Till en början gick det hyfsat bra, kramperna kunde hanteras med koncentrerad andning, diverse spring till toan. Men allt eftersom jag förlorade mer och mer blod och kramperna tilltog, så var det till slut svårt att stå rakt upp, utan att yrseln tog över. Där tog sällskapet och kidsen över ruljansen och jag skickades bestämt till soffan. Mötet kunde fortlöpa och jag inväntade min brors ankomst. Under tiden ringde sambon från jobbet, (han som i princip aldrig ringer annars från jobbet) och han blev naturligtvis uppjagad av det hela, och ringde varje timme, tills vi kom överens att han skulle komma direkt till sjukhuset.
Till sjukhuset kom vi till slut, lagom till att bror min kom, så ansåg vi oss klara för stunden, och jag låg nu ännu blekare. Seb hade somnat in i den inkurade hörnan bakom mig. Trots knökfull akutmottagning fick jag komma in till en brits direkt, och det hela gick väldigt snabbt. Brorsan inväntade sambon, som blev nästan lika blek som undertecknad när han såg mig. Efter en kortare undersökning konstaterades att jag drabbats av missfall, och kvar fanns en del av livmodern. En skrapning var nödvändig och jag blev inlagd. Efter att blivit eskorterad till avdelningen, fick jag förbereda mig för operationen, som kunde ske i princip när som helst.
Dock hann jag sova ett par timmar innan det var dags att åka ner. Vid annat tillfälle hade jag förmodligen stressat upp mig, och fått nojor över saker och ting, men jag var för trött för det nu. Framför allt var jag för yr och matt, för vi det här laget hade jag förlorat så mycket blod att jag knappt kunde stå upp. Alltså kunde jag somna in lugnt i personalens omsorg, med stark förhoppning om att jag skulle få vakna upp igen. Och det gjorde jag.
Dock fick det gå hela dagen innan jag kunde åka hem, ynglingen hann dock komma förbi och titta till mig. Likaså sambon och småfolket, som mer än gärna ville ha med mig hem. De var inte riktigt beredda och förtjusta i att få se sin mor i en säng, fjättrad i en näringsdroppslang. Kvällen har m a o tillbringats i horisontellt läge, och powerwalk behöver inte ens uttalas.. Jag har naturligtvis tankar kring detta, och känslorna har rent instinktivt dalat upp och ner. Men kortfattat kan jag konstatera att naturen gjorde sitt jobb, och det är en lättnad för mig, för oss att inte behöva överväga smärtsamma beslut.
Nu är det bara att återgå till snuvan, den svidande halsen, som de har misshandlat känns det som, och återhämta mina krafter något, för imorgon har jag jobb att göra.
| m | ti | o | to | f | l | s |
|---|---|---|---|---|---|---|
| « Jun | ||||||
| 1 | 2 | 3 | 4 | 5 | 6 | |
| 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 | 13 |
| 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 | 20 |
| 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 | 27 |
| 28 | 29 | 30 | ||||
