Skuggor som sakta rör sig längs gator och gränder, med ett mål i sikte.
Vad är planen för kvällen? Vad är tanken? En dejt? En candle light middag?
En fet fest, med tillfälle att glömma allt svårt för en stund? Eller kanske bara hem till en tomhet utan ände?

Jag ser glitter och pärlband i vitt och rött,  rusar fram i ett myller av ett organiserad kaos.  Ett och ett annat blått sken sticker ut i mängden och skickar signaler av ångest och smärta. Någonstans väntar ett samtal.

Jag ser ner och förnimmer en tid, då det största problemet var att hålla fötterna torra mot den våta marken. I en vandring mellan gränder och ett stillsamt regn. Med vetskap om att värme och trygghet låg runt hörnet.

En skymning i rött, en svart siluett. Och här sitter jag på månens nedre skära och dinglar med  benen..

Och det gör den till sist. Då reser man sig, hoppfull och optimistisk. Medeveten om att man kan snubbla igen, men det är det värt. Man kommer framåt en bit i alla fall. Och sakta men säkert lättar dimman mer och mer och det blir klarare att ta sig fram. Famlandet övergår till stiga steg och man kan, om man kisar lätt, urskönja målet långt där framme.

Och just håller jag en hand ovanför ögonbrynen och kisar lätt….

Så jag tänkte dela med mig av en bra låt och video, som Ynglingen lämnat som spår efter sig i burken…

Click here to view the embedded video.

Bilister som trycker på i röven, ett fulfinger förvånar. En och en annan glass, en hoburgsgubbe som trånar efter något över vidderna. En strand full av stenar och minnen.    

 Ett rum, en lampa, sovande barn. Det är tyst. Det enda som hörs är bladen som vänds i en bok, och det är strax efter midnatt. Lampan släcks, drömmarna möter upp och förbereder inför en ny dag.

En hörna med plats för surfning, kolla mail eller chatta en stund. Kvällar med musik, teater och umgänge. En träffpunkt för alla själar som söker alternativ till tystheten och zappandet från Tv:n.

En träffpunkt för alla nya och gamla själar som vill leva ut sin dröm om att spela, agera och visa vad de kan, fylla tomma väggar med alster som fötts ur hjärtat.

En dröm…. En tanke… Kan det bli verklighet?

För så funkar det på dessa communities. Ungefär som på Facebook, fast under påhittade nick andra små specialiteter. Dock är klintelet betydligt yngre och mer självutlämnande. OCH mer raffinerat elaka, särskilt tjejerna. Ja, jag skulle kunna göra en rejäl doktorsavhandling om ämnet, men det får bli vid annat tillfälle. Väl bevandrad är jag i ämnet i alla fall, det kan jag lova.

I vilket fall, så småningom kom de ju på mig, så helt plötsligt blev vi kompisar på communityn, och inte nog med det Och plötsligt fick jag ännu fler kompisar som addade mig, som ”favorit”, ”bästis” ”älskling” osv.  Jag insåg ju snabbt att vuxna trots allt inte var helt uteslutna i deras värld, för de visste ju alla vem jag var. Tvärtom, så fanns behov av att ha nån vuxen att snacka med, och som gick in när tonen blev för hård till deras försvar.

En av Prinsessans kompisar t ex, är jättevacker tjej med kurdiskt ursprung. Hon är rätt liten, med ett stort hjärta och ett hett temperament. Därmed ganska tacksamt att ge sig på med verbala hot och påhopp, ren mobbing alltså. Det var här jag klev in som den lite äldre polaren och ställde mig på hennes sida, och skrev lite väl valda ord till mobbarna. Och i ren ilska kom alltså den här texten till…

Hey sister! jag bara ler åt din tuffa stil,
du sitter där borta långt flera mil.
Hackar på nån som du inte känner
tror att du ställer upp för dina vänner

Men du är bara en patetisk loser,
som glider omkring i en canadagooser
Väx upp ur din lilla fåfänga stuga
när det kommer till kritan, du rör ej en fluga

För du kan bara vara tuff där du sitter
bakom skärmen med ditt fula fnitter,
påstår att du driver, men du har så fel
Så lägg ner ditt skit och fula spel