I samma stund vi gick in i det nya året, klev vi också in i en ny situation, det skulle jag blir varse om när vi kom hem från vår resa i Tyskland. Det var just där, när vi satt tillsammans med nära släkt, omhuldade av kärlek, värme och trygghet, som jag kom på en massa saker jag saknat och trängt undan. Det skulle det nu bli ändring på. Den känslan vi byggde upp, småfolket och jag, skulle vi behålla när vi kom hem.

Vi jobbar på det fortfarande, stundtals är det smärtsamt, då svek, knivhugg i ryggen och andra ovälkomna punkter väntade, när vi kom hem. Och sakta men säkert betas de av, en efter en.

Den tråkigaste punkten, men ändå nödvändigaste, var att säga upp Torpet. Idag tömdes det sig sista av det bohag som samlats där. Jag avvaktade länge och väl, innan jag bestämde mig. Men hur jag än vred o vände så var det ohållbart. Utan körkort och bil, plus en busshållplats en halvmil från stugan, skulle det med tiden bli ett stressmoment istället för ett själsbalsam, torpet kom att bli.

En dröm som gick i uppfyllelse, avnjöts och nu fick släppas fri. 

De tidiga morgnarna med kaffemuggen, fåglarnas energiska liv och kalvarna i hagen. Katten som yrvaket följde mina steg och höll koll, innan han travade iväg på jakt. Doften av gammalt hus som andades lugn och ro. Grusvägen som tog mig in till skogen och de magiska stigarn. Och varje gång vi åkte hem, den sista räden genom huset och ”smekte” dörrkarmarna med en viskning: ”Hej då, Huset. Tack för den här gången, vi ses snart igen.”

Idag gick jag, inte bara en, utan två varv, inomhus och utomhus. Memorerade varje centimeter av det jag såg. Andades in den än så länge, friska värdorten, innan kalvarna kommer, och lyssnade på vinden. De sista varven inne, dröjde jag kvar, smekte dörrkarmarnAAa långsamt och bad tyst om förlåtelse och sa: ”Hej då Huset. Tack för allt. Vi ses inte mer.”

Det gör ont att ta avsked, även om det så är ett hus.

Och plötsligt när jag nu satte mig ner, så börjar jag skriva…. och suddar ut, börjar skriva igen… och suddar ut… Det är nog inte rätt stund att skriva nåt. Det är för mycket att lufta och ventilera, så jag får ta och nysta ut lite i trasslet och återkomma.

Sov gott där ute.

-Men, tänker ni kanske, firar du inte påsk heller? Jo det gör jag. Och jag har gått påskkärring också. Och jag har godis till barnen då med. Och vill småfolket gå påskkärring så gärna för mig. Men någon Halloween firar jag inte, that´s it.

Jag åker inte heller till kyrkogården och hedrar de döda, genom att tända ljus och lägga blommor på anhörigas grav.  Min far vilar i familjegraven på Skogskyrkogården, och dit vallfärdas många på lördag.  Men inte jag inte.

Detta betyder inte att jag inte hedrar de döda. Tro mig det gör jag, De döda finns närvarande för mig i någon form varje dag.  I tanken, i luften, runtomkring mig lurar döden.  Under en promenad i en tät, dunkel skog kan jag andas in, och plötsligt slår en tanke in som formulerar exakt de ord, som min mor skulle ha uttryckt, från ingenstans. Ord, som jag i vanliga fall aldrig skulle använda i mitt sätt att prata. 

Det finns ingen grav att besöka henne på. Hennes stoft vilar i en fjärd i Stockholms skärgård. Det var hennes önskan att få komma dit, då hon älskade den.  Likväl finns hon här hos oss på lördag, som alla andra dagar.

Min far vilar på Skogskyrkogården i familjegraven. Honom brukar jag besöka den 6 december, som var hans födelsedag. Med en liten plunta whisky, låter jag tankarna flöda medan jag ställer ner en ros direkt i jorden, och skålar med honom.  

Småfolket går på världens bästa dagis. De älskar sina fröknar, även om Alice kan ha lite separationsångest ibland. Den är dock snabbt övergående och hon återgår till sitt vanliga huliganjag.  Utomhusmiljön ser, vid första anblick, trevlig ut med träd och kuperad mark. Men vid närmare inblick och ett antal hämtningar vid en leråker, inser man att skenet bedrar. Ocvh vid ännu närmare inblick, upptäcker man trasiga delar av staket, gammal nerpissad sand, den plätt som en gång var en prunkade gräsmatta, är numera leråkern. Det enda som bestått är de grå asfaltstenarna som hänger med neråt sluttningen, med små kanter som sticker upp. Likaså konstiga gropar i marken som täcks av bord och bänkar för att skydda barnen…. Ja listan kan göras lång.

Detta har ju naturligtvis påtalats och anmälts ett antal gånger av den nu, luttrade personalstyrkan med dess chef, likaså av nya energiska fröknar som ännu inte blivit alltför cyniska, utan någon större framgång.  Jo en barnsäker grind, där man inte kan fastna har satts upp.  Dock lyckas i alla fall Seb ta sig igenom utan större problem. Men sen står gården och förfaller mer och mer, om det inte vore för……

.. Den kreativa personalen som varje år bjuder in oss föräldrar att hjälpas åt under uppsluppna former att fixa till gården. Tillsammans har vi målat, planterat om, byggt en mack och en liten ”platå” som barnen älskar att leka vid. Likaså små kreationer som för tanken till Tom Tits vattenlekrum, där man har möjlighet att få utforska. Ja ni förstår ju vilket upplyft, och vad mycket glädje detta gör för alla, inte minst för barnen.  Men säg den lycka som vara för länge…..

I förra veckan kom finbesök från Kommunalhuset på besök och beordrade förskolechefen att ta bort allt! Inget fick vara kvar, så säger reglerna! Bort med det bara!  -Vilka regler då? frågar man sig och håll i er nu: EU-reglerna!!  Jag trodde inte mina öron när jag hörde detta, men det var sant. Det var redan folk på väg för att riva allt.  

Det är nämligen som så att enligt EU, så finns det vissa riktlinjer när det gäller sand och underlag, och hur lekplatsen ser ut.  Behöver jag här tillägga att det finns absolut ingenting på denna gård som annars uppfyller EU´s regler. Så när kreativiteten och frivilliga händer tar tag i saken så kommer de stora viktigpettrarna, viftande med sina pekpinnar och hänvisar till EU. Det är så att man blir lätt illamående.

Sen dess har ju mycket hänt, och det jag sörjer mest är att hon inte fick uppleva hennes mormor. Det gör mig ont. Hon bär visserligen hennes namn, och ibland känns det som mormor är här och vakar över henne, men det är inte samma sak, även om det kan vara en tröst ibland. Därför varje kväll under ett års tid grät jag tyst av saknad och sorg hos de små, vid nattning. Gråten kommer ibland idag också, men inte lika ofta.

MEN….. det är lätt att ryckas med i en nybliven treårings vandring i livet. Hela hon har ett sånt underhållningsvärde, och har alltid något upptåg i bakfickan. När vi sjöng ”Ja må hon leva” njöt hon av fulla drag, ställde sig upp och sjöng med. När vi bad hennes sätta sig i soffan en stund och blunda, förstod hon direkt vad det var frågan om. Där satt hon som ett tänt ljus och väntade andäktigt. Ja, det var överraskning och grattisar hela dagen.

När hon sen fick telefon från morbror och storasyster sken hon upp och frågade när de tänkt komma och delta i stora Grattisdagen. Paketen möttes av OOOHHH! och AHHH! och glädjen visste inga gränser. Är det lätt att inte dras med då?

Nu snusar hon högljutt och tryggt i sin säng, och jag summerar dagen idag och dagen för tre år sen, tittar ut mot den starka stjärnan som skiner in på oss, och tänker att; Jo… mormor var nog med lite grann idag också..

Det är bara det att Alice inte alltid är så förtjust i att bära hatt.  Ja fick hon välja skulle varenda plagg åka av, och hon kunde möjligtvis bära hatten då. Eller så räcker det med en strumpa på handen, det funkar lika bra. I vilket fall, en dag försvann hatten.  Jag kunde inte hitta den någonstans. Vare sig i bilen, där hon kunde ha gömt den under sin bilbarnstol.. Eller i hennes ugn, eller bakom kudden i soffan. Jag letade verkligen överallt, men den var puts väck.  Lite ledsen förlikade jag mig med tanken att den helt enkelt var borta. Istället fick hon bära en ärvd keps med tre små apor på. Det gick lika fint för henne, eftersom hon gillar apor.

MEN… igår gick vi ner till stranden, och där… på en träbänk låg den med en liten sten som hindrade den att flyga iväg igen!  Efter nästan en månad hade den legat här och väntat på oss. Vilka glädjerop!  T o m Alice blev så glad att hon helst ville sova med den på natten.  Hatten var sig lik,  och livet återgick till det vanliga lunket igen.. ; )

En liten tanke har ägnats åt ”King of Pop” R I P where ever you are.

Alice, alias minihuliganen, har bestämt sig för att skippa blöjan! Och det gör hon med besked. Det började redan i förrgår kväll, när hon skulle lägga sig. Efter en stenhård förhandling, blev det så att hon fick ha blöja på natten och bara trosa på dagen.

När jag kommit så här långt i detta inlägg, så har vi varit på toaletten två gånger. Självklart hoppar hon över potta och sånt larv, utan klättrar upp på den stora toan med sällskap.

Den lycka och stolthet som breder ut i hennes ansikte är total när det väl rinner till. -Jag är duktig! utropar hon. -Ja det är du! svarar jag, rörd till tårar och hela världen stannar runt denna stora händelse, som inträffar 4-5 gånger i timmen…

05.45 var nämligen tidpunkten då jag stängde av reseklockan vid min mors säng. Strax innan hade hon, efter en lång kamp, fått somna in för gott. Med sina två barn, dvs min bror och jag, som höll hennes hand, smekte hennes panna, kunde hon till slut släppa taget och gå över till andra sidan. Då var klockan 05,45 fredag den 17 juni 2005, och solen sken, vinden strök försiktigt fram och fåglarna sjöng vacket. En ganska vacker morgon att dö på.

Hennes önskan inför den sommaren var att få åka till skärgården, som hon älskade att vistas i.  Så när det var dags att ta ett sista farväl, åkte vi de allra närmaste med båt till skärgården och lämnade hennes stoft åt just skärgården. 

Igår besökte jag Dalarö, ett av hennes favoritplatser, dit vi brukade stanna till med båten, när jag var liten, och tanka och köpa bröd från bageriet samt andra nödvändigheter.  Solen sken, vinden lekte lite extra, och kaffet på Strandhotellets veranda smakade ljuvligt gott.  Tankarna flög fritt med vinden, och det kändes ganska behagligt. Hon hade det bra.

Jag skulle önska att alla gamla och sjuka människor som väntar på den sista vilan, kunde få den vård och omsorg med respekt och ödmjukhet som det förtjänar. Att de fick somna in i sitt egna hem, i sin egna säng, i kretsen av de som de vill ha där.

Här tänker den cyniske att det räcker inte vården till för, det finns inga resurser för det.  Jag tänker att även vi anhöriga har ett ansvar. Det finns resurser att tillgå genom ”vård av anhörig”  samarbete anhöriga emellan osv.  Utnyttja det!