Under tiden har jag grubblat över hur min situation ser ut. Jag frågar mig själv om mitt fantastiskt roliga projekt ersätter den sociala flykt hemifrån som min arbetsplats gjorde tidigare? Visserligen är det en helt annan sak jag gör nu, det är nåt som jag verkligen är intresserad av, och något som jag vill syssla med. Om det sen kan generera till något vidare, det vet jag ju inte. (frågar man mannen på Trygghetsrådet så blir det nog tummen ner…)

Men en plan i detta var att första delen av året var att landa och ta tag i hemsituationen, som tidvis är outhärdlig. Och jag känner att jag kommit till en punkt att jag inte orkar tampas med de problem som tagit all min energi de senaste åren. Jag har deklarerat det, ordnat samtal för att hjälpa antagonisterna, men lik förbannat stampar vi på samma plats. Och JAG har inte valt att bli utan jobb och sitta hemma och dras ner ännu mer. Därför har jag på nåt stängt av nu för en tid. Ända tills jag ser en liten gnista av vilja hos dem de gäller.

Det är där jag befinner mig. Det är festprojektet som ger mig energi just nu, och motiverar mig att vara kreativ. Jag önskar de kunde förstå, den inre kampen jag har för att inte tappa tålamodet helt. Att de kunde förstå att jag kan inget mer göra, att jag inte har lust att lägga ut mer pengar för samtalsterapi för de två, när de inte bjuder till. Att jag sen kämpar med sorgen över en förlorad kontakt, är det heller ingen av dem som kan se. Det begär jag inte heller, jag klandrar dem inte. Jag klandrar mest den person som stack kniven i ryggen på mig. Det gnagar i djupt inom mig. Det är som en del av min kropp har kapats av. Och den smärtan får jag bära ensam. Jag orkar inte ens prata om det, för rädslan av att falla ner. Och faller jag, så faller hela skeppet.

I vilket fall, en av kvällarna under middagsminglet så kom detta med bloggen på tal, och det visade sig att ingen av de andra hade riktigt nån hum om vad det var. Så nyfikenheten var stor och frågorna var många runt detta med bloggandet. Jag föreslog nämligen att vi skulle kunna starta en blogg om oss. (Med tanke på alla dokusåpor om olika arbetsplatser och företeelser så var ju detta hyperintressant, för hos oss hände det ju alltid nånting.)  Tyvärr hände det så mycket grejer sen när vi kom tillbaka, så varken tid eller energi fanns för att avsättas till nån blogg… då.

I mitt avskedsmail till gruppen nämnde jag att jag skulle kunna skriva en roman om var och en av de underbara människorna, men då  tiden var sen, och känslorna svallade över vid tangentbordet, lovade jag att avsätta en egen kategori för dem här, där jag vid tillfälle kunde ösa mina superlativer och kärleskförklaringar till dem, och samtidigt återkomma till nåt roligt minne. (Och nej Anna, jag har inte glömt våran deal. )

Så här kommer mitt första meddelande till Cirkus Karusell: Hoppas ni mår bra, och att ni haft en underbar jul&nyårsledighet med allt vad det innebär. Bamsekramar till er alla! <3