När jag kom hem från min första praktikplatsdag, låg ett brev från Fösräkringskassan och väntade. ”Bra, tänkte jag, då jag räknade kallt med att det var en bekräftelse på att de skulle betala ut bidragspengen och information om hur det skulle gå till.

Och javisst, det var det också, samt information hur mycket min dagpenning låg på, och håll i er nu, Min dagpenning blev:

178:- per dag!

Japp, du läste rätt, 178:- riksdaler blir man dagpeng, snabbt räknat ca 20kr/timmen för 8 timmars ”göra-samma-sak-som-alla-andra” på en underbemannad arbetsplats. Och med underbemanning medföljer dålig stämning, stressmoment och antiklimax osv..

Och varför det? kan man ju fråga sig. Jo det är så här att Försäkringskassan hämtar information från A-kassan, hur mycket dagpenning jag skulle fått ifrån dem, om jag fått A-kassa. Och enligt A-kassa är jag inte berättigad nånting från dem, eftersom jag fick avgångsvederlag. (Ja ni minns den där fantastiska, som staten snodde) 

Så nu sitter jag här, efter två veckor och frågar mig; Är detta rimligt? Är detta värdigt? Är det värt mödan? Första veckan lyckades jag komma hem lagom till att Seb hade däckat på soffan. Under en halvdag på extrajobbet har jag tjänat in en vecka redan. 

Dessutom fick jag nästan forcera mig in till Unionens A-kassekontor, som likt Fort Knox hade besökstid på onsdagar, men deras porttelefon fungerade inte. Och när jag efter mycket om och med lyckades ta mig igenom, fick jag hjälp av en person.
Om henne kan jag inte säga så mkt mer än att hon var trevlig, korrekt och tillmötesgående. Hon var chefsjurist på juridikgruppen, och suckade uppgivet över min historia. Men hon skulle se till att mitt ärende fortskred å det snaraste, kollade att alla papper var i sin ordning, och önskade mig Lycka till…   
Igår fick jag brev från dem igen, med begäran om komplement på det jag redan skickat in. Handläggaren var densamma som skickade brev sist om att jag inte tillhörde Unionens A-kassa… om ni minns för ett par månader sen…?

*S U C K*

MEN det finns en liten positiv del i den här kråksången, eller två positiva delar faktiskt. Den ena är att min chef och hennes chefer på åkeriet är väldigt måna om att reda ut den situation som pågår, och vill därför försöka få igenom någon form av anställning.
Den andra är att mina tankar och funderingar med vad jag bör/vill/borde göra börjar ta form, om än mycket mycket litet. Men om detta får tiden utse..

På måndag påbörjar jag min praktikplats på ett  företag här i Stockholm, som har med bud och distubition att göra! Den praktiken löper på, till att börja med i tre månader med ev. fortsättning. Så fram till februari blir livet lite mer rutinerat för min del. Dessutom har jag ytterligare ett jobb  som väntar. Det jobbet förenar nytta med nöje, och kommer med tiden att bli mycket spännande, förhoppningsvis kan jag berätta mer om det senare.

Vägen dit har, som ni alla vet varit en krokig och händelserik vandring, och allt hände plötsligt på en gång. Jag tror att kombinationen, den usla föreläsningen som sådde ett frö i mig, det positiva besöket hos handläggaren på arbetsförmedlingen satte igång en process som förra veckan tog en helt otippad vändning. Då hade jag dessutom ett telefonmeddelande från ett rekryteringsföretag som väntade. Så efter en trög och frustrerande tid av ovisshet och ekonomisk ångest kom ketchupeffekten med besked.

Extrajobbet på korttidshemmet kommer jag försöka hålla kvar en liten bit, då jag har trivts så förbaskat bra där med människorna jag lärt känna, både personalen och ungdomarna. De är som balsam i själen på något sätt. Därför där handlar allt om att fånga ögonblick och glädjas i stunden. Och många har de ögonblicken varit, så om det är möjligt, så återkommer jag gärna dit.

Så vad händer nu med Hallå Framtiden…??  Ska det verkligen sluta här? Eller är det nu det börjar igen? Att fortsätta eller inte fortsätta… det är frågan…

Jag vill ändå stanna upp och reflektera lite hur det känns… och den främsta känslan är:  Lättnad!!! En total nästintill befriande lättnad, är det som slår emot mig. En osynlig sten som legat och tryckt inom mig, börjar rucka på sig och sakta men säkert grusa sönder.  En lättnad över att kunna betala räkningar utan att behöva ringa förnedringssamtal och förklara läget. En lättnad över att inte behöva använda lup i plånboken, eller att behöva välja mellan ny jacka eller nya skor till småfolket. Att kunna unna sig en fika med någon av de äldre barnen och sticka till dem lite fickpengar…. 

Reaktionerna omkring mig har varit desto mer glädjefyllt, med hurrarop och fantastiskt, o s v, men jag är inte där än. Jag är inte ens i närheten, där är det för tilltufsat och trasigt, mycket på grund av de interna friktionerna. (som Adrians rektor skulle uttrycka det)  Kanske kommer jag dit om så småningom, när jag är inne i det hela. Men jag ska säga till när den känslan kommer, och om inte, så får ni gärna påminna mig.

Så länge fortsätter jag glädjas en stund till år gårdagens sensation, och smälter kvällens firande på Råsunda.

Vem vet vad som upptäcks när jag ska gå på mitt livs första mammografi t ex? Förhopppningsvis ingenting, men jag är glad att jag äntligen får möjlighet att gå dit. Den kallelsen har jag väntat på nämlligen.

Sen OM och NÄR nu saker börjar ordna sig på arbetsfronten, hur ska det då gå för den här bloggen om Framtiden??  Jag har trots allt, tillsammans med några av er, hängt  här under snart ett år. (Jo det är sant, på lördag fyller vi ett år)   Och sen då?

Det får vi fundera på lite senare, sa tidsoptimisten.

Förresten Grattis och Amandapå namnsdagen i efterskott.

Jag var på en föreläsning häromdagen. Den handlade om att vara bussig mot sig själv för att orka mer. Jag tänkte att alltid får man lite bra tips, framför allt möter man andra i sin egna situation, och man kan mingla lite, få lite inspel osv.. Ja ni fattar vad jag menar..

Första delen var okej, med betoning på okej.  Den halva delen gick ut på att följa föreläsarens resa, till där hon var nu, och jag kan säga att det kändes som en räkmacka i mina ögon. Hon hade inte blivit uppsagd eller hamnat i traumatisk sits, utan fått tips av en bekant på tunnelbana. Men så kan det ju vara, ibland måste man ju ha flyt, så det är ju bara att gratulera.  Under pausen hade vi till uppgift i att mingla med varann. Ganska snabbt, och det här var ju både otippat och kul, hittade jag två äldre män, som spelade i varsitt band och båda spelade elbas!  Ni kan ju tänka er att vi grupperade oss fort och en halvtimme av musiksnack flög ju iväg. Det roliga var att vi tillhörde olika årskullar så de spelade helt annan musik, och jag kan lugnt säga att den här halvtimmen var hela behållningen av den här föreläsningen.

Nåväl, nu kommer vi till kärnan av mina tankar, och det var efter pausen. Då fick vi följa en massa krumelurer och diagramritningar om hälsa och kost. Skillnader på Omega3 och Omega6, och till sist vikten av att välja ekologisk mat. Den var dyrare än allt annat, men det fanns inga alternativ, om vi skulle må bra. Det var där det hela havererade.

Jag kan redan här betona att ekologisk mat är självklart att föredra, att handla närodlat är toppen,  helst odla själv, och hela viddevippen. MEN, i dagsläget är ekologiskt odlat mat endast till för de som har mycket pengar. Ekologisk mat ÄR dyr!  Hur gärna man än vill ge sina barn och närstående det bästa och renaste, så är det svårt nog ändå, med den ”vanliga”, redan dyra maten.

Här sitter alls vi, ett gäng uppsagda individer, med lång trofast tjänst bakom oss, utkastade till den kalla utanförvärlden. Oroliga inför morgondagen, rädda och något omskakade. Jag kan säga att jag var inte yngst i det här sällskapet, några hade kanske en handfull antal år kvar till pension.

Då känns det som ytterligare en käftsmäll i trynet, därför ekologisk mat hjälper inte i detta läge, när varenda krona måste vändas på. En sillmacka på morgonen gör inte min dag bättre, när jag går öppnar min mail, och ser att de jobbsvar jag får är: ”Tack för visat intresse, tjänsten är tillsatt”, om ens det.

Vad jag vill ha sagt är att: En del budskap kan man spara på, och använda vid bättre tillfällen.  

Ha en fin dag idag, och känner du någon Ursula eller Yrsa; Säg grattis på namnsdagen!! 

Ja, det här började ju bra! Men efter att ha ganska duktigt beskrivit inskrivaren, så kunde hon hämta in henne som intygade att jag var bekant. Plus att jag kunde rabbla upp mitt personnummer, alla namnen och adress på ett ben utan att stamma. Sen kunde vi köra igång. Det var frågor och verifieringsruisom skulle gås igenom, och efter en riktigt trevlig timme så var vi klara. Hon frågade vad jag hade för önskemål att jobba med. Eftersom jag är fascinerad av rymden,  stjärnor och månfärder frågade jag om möjligtheten om astronaut, dte verkade spännande. (Och vi uppmuntrades ju att fundera ut vad vi kunde göra, och nu var allt möjligt, nu när man blev uppsagd, det minns ni va? )  Turligt nog, hade den här damen humor,  och vi hittade en bra plattform att kommunicera på.

Jag fick lite tips och idéer att fundera på, vilket inte alls var så dumma. Det gäller bara att få till dem så att vi kan ro det iland.

Men nu väntas ett par timmar vik, och Eric har rymt in till småfolkets rum.

Vad vi gick igenom idag var nyckelord när man skriver säljbrevet om sig själv, ansökningsbrevet. Det kändes väldigt nyttigt och givande. Och jag fick svar på en del funderingar på varför man måste upprepa vissa saker som redan står i CV. SÅ här i efterhand när man vet, så känns det ju riktigt självklart, och jag bannar mig själv att jag inte kom det för egen maskin. Men alltid lär man sig nåt.  Lite tips om kurser hann vi med, och de verkar väldigt intressanta, jag ser fram emot att gå på dem under hösten.  Sen var vår stund över, det var dags för mig att gå, och en ny siffra skulle få ägna sig en stund med en representant i Trygghetsrådet.

Imorgon ska jag besöka arbetsförmedlingen igen. det är ett sk. handlingsplansbesök och jag hoppas att den här handläggare är någorlunda hygglig. Det förra besöket kändes obehaglig då jag gick därifrån med en känsla av att vara en vagel i ögat på en statens tjänsteman. Nåväl, det kanske är så de skiljer agnarna från vetet. Och det jag inte vet idag, det vet jag imorgon.

Jag trodde inte mina ögon, så jag gnuggade dem, hämtade glasögonen, läste igen och… Jo jag hade läst rätt. Min spontana fråga som dyker upp är; Hur lyckas de???  De som följt mig på den här resan, minns kanske mina tidigare kontakter med A-kassan, och detta strul som aldrig verkar få ett slut. Senast i juni betalade jag in det som DE hade sjabblat bort. (Det handlade om en ansenlig summa pengar)  Och nu detta!

Naturligtvis högg jag telefonen och ringde upp direkt, medveten om eventuell telefonkö, och stressad medarbetare i örat. Jag var vid det här laget ganska upprörd, detta är inte vad jag behöver också just nu, så jag var beredd.  

Väl framme hos en hyfsad trevlig röst, framförde jag mitt ärende, och missnöje. Hon letade lugnt upp min personakt och….. såg att jag fortfarande var med i deras register och på rätt plats. (!!!!) Hon hade dock ingen förklaring till det som skett, igen, utan såg till att meddela personen som skrivit detta brev att hon var ute rejält och cyklade.

*Phu* tänker jag då, för den här gången. Samtidigt som jag börjar fundera på hur en nystartad Fackförening och A-kassa, med lång erfarenhet av tidigare uppdrag, kan lyckas så ofantligt i att misslyckas. Om nu jag har haft sån otur att drabbas av dem, hur många fler misstag kan då ha begåtts?? Detta höjer inte mitt förtroende för fem öre i alla fall.

Jag kanske rentav ska knacka på deras kontor och erbjuda mina tjänster helt enkelt….?

Själva CV´t är ju inget mer att göra åt,  min bakgrund står ju där, och enligt mannen på TRR så såg det proffsigt och riktigt bra ut. Värre är det ju med detta smörbrev.  Här smyger sig, vare sig man vill eller inte,  Jante på bakom mig och knackar på axeln. - Men hallå, så där kan du ju inte skriva! -Vem tror du att du är?!  -Är du inte riktigt frisk??  osv..  Och med självkänslan nere vid fotknölarna tvekar jag….. en stund. Men så biter jag ihop, skakar av mig Jante och kör på. Jag skiter i Jante, och om jag överdriver lite hur världsbäst jag är. Det får liksom bära eller brista tänker jag.  Jag har just nu ingenting att förlora. För nu är det kris!

Så håll tummarna där ute lite grann för mig, så jag kan börja gå framåt ett steg, okej?!

Apropå Mannen på TRR så kan jag glatt berätta att vi har börjat närma oss varann. Vårt senaste möte var både trevligt och givande, och för första gånen så hade vi nte ens en halv minut i tystnad. Annat var det med min första kontakt med AMS, men det kan vi ta en annan gång. Man vill ju inte förstöra den goda stämningen som just uppkom.

  Men bortsett från det, så var jag ju på dejt med killen på Trygghetsrådet igår, och man kan säga att det är bråda dagar för dem. Det är många som behöver en hjälpande hand i dessa dagar, för vi fick bara 30 minuter, eller ja, vi var klara efter 25 minuter. Denna gång kändes det lite lättare och spänningen i luften var nästintill borta.

  Vad det beror på vet jag inte. Kanske att han var stressad och hade hela dagen proppfull, och mailen inte funkade, och jag var den 4:e personen kanske denna morgon? Eller så klickade vi helt enkelt, jag hade en fråga som vi fokuserade i. Jag berättade också att jag sökt ETT jobb, som jag verkligen vill ha. Och då menar jag verkligen VILL HA. Sen sa jag att jag inte heller haft tid att söka jobb, då vi har ju haft möten och planerat och repat, osv.. Kanske det bidrog till att vi kunde båda dra på smilbanden, vem vet? Ganska trevligt var det och kaffet smakade gott.

 Med ett uppdrag i ryggsäcken, kom vi överens om att han skulle ringa mig när jag mailat in mitt färdiga uppdrag. Dvs mitt CV, som han skulle titta på och kommenterara. Vi var nog rörande överens, att det var bäst att göra så, än att kasta bort en timme på att sitta där och…. ja.

  Ja det var en liten snabb inblick på lite allvarlig verklighet det.  Härnedan får ni njuta av vår första logga, som snart kan beställas som T-shirt.