Jag är mellan två jobb.

Jag har en tidskrävande hobby.

Jag har börjat skriva på en bok.

To be continued…

I samma stund vi gick in i det nya året, klev vi också in i en ny situation, det skulle jag blir varse om när vi kom hem från vår resa i Tyskland. Det var just där, när vi satt tillsammans med nära släkt, omhuldade av kärlek, värme och trygghet, som jag kom på en massa saker jag saknat och trängt undan. Det skulle det nu bli ändring på. Den känslan vi byggde upp, småfolket och jag, skulle vi behålla när vi kom hem.

Vi jobbar på det fortfarande, stundtals är det smärtsamt, då svek, knivhugg i ryggen och andra ovälkomna punkter väntade, när vi kom hem. Och sakta men säkert betas de av, en efter en.

Den tråkigaste punkten, men ändå nödvändigaste, var att säga upp Torpet. Idag tömdes det sig sista av det bohag som samlats där. Jag avvaktade länge och väl, innan jag bestämde mig. Men hur jag än vred o vände så var det ohållbart. Utan körkort och bil, plus en busshållplats en halvmil från stugan, skulle det med tiden bli ett stressmoment istället för ett själsbalsam, torpet kom att bli.

En dröm som gick i uppfyllelse, avnjöts och nu fick släppas fri. 

De tidiga morgnarna med kaffemuggen, fåglarnas energiska liv och kalvarna i hagen. Katten som yrvaket följde mina steg och höll koll, innan han travade iväg på jakt. Doften av gammalt hus som andades lugn och ro. Grusvägen som tog mig in till skogen och de magiska stigarn. Och varje gång vi åkte hem, den sista räden genom huset och ”smekte” dörrkarmarna med en viskning: ”Hej då, Huset. Tack för den här gången, vi ses snart igen.”

Idag gick jag, inte bara en, utan två varv, inomhus och utomhus. Memorerade varje centimeter av det jag såg. Andades in den än så länge, friska värdorten, innan kalvarna kommer, och lyssnade på vinden. De sista varven inne, dröjde jag kvar, smekte dörrkarmarnAAa långsamt och bad tyst om förlåtelse och sa: ”Hej då Huset. Tack för allt. Vi ses inte mer.”

Det gör ont att ta avsked, även om det så är ett hus.

Frågan är om tiden tillåter mig att stanna upp och reflektera över saker och ting, som förr? Om jag ska ta mig tiden att tömma ryggsäcken, låta tankar och känslor få omvandlas till reflektioner och ord igen. För hur man än vrider och vänder på det, så formar vi framtiden för varje andetag vi tar, eller hur? Och för att kunna andas frisk luft, behöver vi stanna upp ibland.

Så.. Därför gör jag ett nytt försök att bena ut vad som hänt, vad som sker nu, och låter flödet gå helt enkelt. Så får det bli! 

Jag antar att ni andra i denna stund förbereder invigningen av årets första grill, är på väg till en majbrasa, eller kanske redan dragit igång ett partaj. Det gör ni helt rätt i. Man bör ta vara på ljuset och vårbruset som börjat uppenbara sig. Inte minst fåglarnas egna festival. Finns det förresten något finare än när koltrasten drar igång sin sång mellan betonghusen?

Det är då jag tar tag i Framtiden igen. I min tillfälliga ensamhet, med koltrasten och Bundesliga som sällskap, sitter jag här igen.

Och jag är förbannat trött. Det är där jag är just nu. Trött, tömd på energi, och på gränsen till en störtvåg av gråt som inte vill lossna. Den sitter där mitt i bröstkorgen och bara trycker. Ja, det är faktiskt sant.

Visst hör det väl våren till att tillvaron blir något stressigare fram till sommaren, och det är inga konstigheter, men i år är det tyngre. Är det åldern? Är det det hårda klimatet runt omkring oss? Eller är det bara så att det har blivit för mycket med allt? Det är det vi ska bena ut här. Vi ska också reflektera över hur det gått på jobbfronten sen sist, ( fröet till den här bloggen )  och mina tankar runt det som kom att bli min nya inkomstkälla.

OCH!

Vi ska reflektera om passion, kärlek, liv och död. Det ska vi göra!  Däremellan tar vi in lite poesi. Det mår en sargad själ alltid bra av, vid ett vägskäl.

Ha en fin Valborg och var rädd om igelkottarna!

Är ni med på vad jag är menar? Jo de här, som tisslar och tasslar bakom ryggen med åsikter om i princip vad som helst. Om hur någon äter,tuggar, går, pratar, ser ut osv… De som letar efter fel att få klanka ner på med andra ord. Samma personer som sen kan skadeglädjas åt andras olycka. Varför??

Det finns såna personer i min omgivning som har denna fula ovana, vilket gör att vi i princip alltid ryker ihop. För jag blir fly förbannad och kan inte tiga.  Sen är jag medveten om att detta klankande sitter hos personen som agerar så,  men tyvärr så sjunker de i min aktning och respekt efter 100-tals sammandrabbningar, som berott på elaka tungors uttalanden.

Sådär, ville bara tömma ryggsäcken lite..

Första delen var gastkramande och det kändes som om november månad skulle bli ovanligt tung och dyster. Lyckligtvis så vände det efter pausen, och äntligen kunde jag få vråla ut ett glädjetjut. Ettårstankarna ber jag om att få återkomma till imorgon… eller övermorgon.

Avslutningsvis vill jag bara säga:

GRATTIS   A I K!! 

Och TACK för att ni ger glädje i en mörk årstid.

För en tid sen fick jag en inbjudan till en slags återfest med alla som gick ut nian i min gamla skola. Saken är den att jag avslutade högstadiet tidigare än mina jämnåriga. Rektorn på skolan hade gott öga till mig och trodde nånstans på min kapacitet, trots min, till synes stenhårda attityd. Men jag hann med hela sjuan och nästan halva åttan. En ganska känslig period av livet m a o.

I vilket fall, jag har tackat ja till den här inbjudan, och av de namn på gästlistan som har anmält sig, är det några få jag känner igen. Ja, en handfull namn kanske, om man ska vara nogräknad. Mitt egna namn medräknad. Jag tycker det är synd, jag hade väldigt gärna träffat fler från den här tiden, då uteliv och kompisar var viktigare än livet. Samtidigt är jag inte förvånad över den låga uppslutningen.

MEN, en av de vågade, är en tjej jag känt sen tvåan. Vi gick i samma klass och umgicks en hel del under låg och mellanstadiet. Hon var en av de få som inte fick stora skälvan och slutade hälsa på mig när jag tog steget till punken och egettänknandet.  Vi stötte ihop med varandra några gånger, när hon hade ärenden till Gallerian. Men sen var det tyst, och det har det varit i dryga 30 år fram tills nu.

Om några timmar är det dags, då ska dåtid och nutid mötas till mingel och svammel.  Förhoppningsvis blanda detta med lite skratt.

Eller vad tycker du?!

Därför känner jag mig tveksam till att ställa mig och baka kanelbullar, bara för att kalendern säger det. Jag tror jag helt enkelt köper ett gäng istället, biter kylan i näsan och sätter mig med småfolket och umgås  med Eric istället.  Han ser ut att ha saknatmig, av hans kvittrande att döma.

Nu bär det iväg för lite viktiga uppdrag, som bankbesök och mössletning. (alltså huvubonad) Sen har jag fått lite jobb ett par timmar. Det samtalet kom som en ljusglimt i tillvaron igår. 

Annars sitter jag och retar upp mig på  rejält på Vägverket och dess bondfångeri när det gäller trängselskatten. De sysslar med rena Prins Johnfasonerna. Jag ska återkomma till det lite senare. Nu står jag med ena benet ute i farstun.

Ha en fin dag, solen skiner så ta tillvara på den!

Nu hör ju inte städ till mina favoritsysslor om jag ska vara helt ärlig, dammsugaren fastnar oftast i dörrkarmar och vid möbler, vilket medför ett evigt ryckande och slitande för att nå de där sista dammtussarna som gömmer sig i hörnet. Man flyttar på en sak, går iväg en stund och vips så har en ny sak hamnat på samma plats. Ja så rullar det på…

Detta fenomen medför ju att man drar sig för att ta tag i saken, man gör en Alfons: ”Ja… ska bara…  Ja… ska bara….. ”

Men nu. håll i er nu, ska jag ta steget och börja städa!  Wish me luck!