Igår började dagen med sedvanlig morgonfix med småfolket, ni vet frukost och hela det köret. Därefter gjorde jag min nya vana, genom att kära powerwalken runt Lötsjön. Med öronen fulla med punk, så gick det snabbt och flåsigt, och jag kände mig riktigt nöjd när jag kom hem. Foten spökar dock fortfarande, men vad ska jag göra? Jag står inte ut med min kroppshydda just nu, och om vi blir av med en del av den så kommer även foten förstå att vi får ta och lida lite. Pain is beautyful! 
Därefter började småfixet hemma, innan jag kunde sätta mig en stund och förbereda kvällen. Ynglingen kom över som en punktlig klocka, då han skulle vara med småfolket medan jag var borta. Till slut var det dags att lämna fortet. Det var äntligen dagt att åka och REPA.
Väl framme vid lokalen, (efter förseningar och tidigare byten i tunnelbanan, typiskt just idag!) så var de andra redan på plats, och det var ju bara att köra igång. Tre av oss hade inte spelat på ca 25 år och den fjärde har ju turnerat runt halva jordklotet så han är ju rutinerad. Vi bestämde oss för en lätt låt, nu skulle vi se hur vi kunde samarbeta med våra intrument, och om vi kunde lira samma låt ungefär samtidigt….. Och den satt i princip som en smäck! Vi tittade förvånat på varandra, och konstaterade att det funkar ju! Det låter ju riktigt bra! 
Taggade körde vi vidare vår repetoar, och ju längre vi körde desto mer åkte man bakåt i tiden. Fy fan så kul det var! Visst fingrarna har blivit något ringrostiga och blåsorna växte fram under kvällen, men på två månader ska vi nog härda till dem. Och innan vi visste ordet av, så hade vi blivit erbjudna en spelning på kuppen. Konstaterade även att har man en gång spelat bas så har man. Det sitter i ryggmärgen, nästan som med cykling, fast som sagt ringrostigare. Helnöjd och riktigt lätt i sinnet, fick jag skjuts hem till en väntande nyfiken familj.
Nu ser jag redan fram emot nästa rep, och nästa…. och nästa…. och nästa…. och nästa…
