De veckor som passerat nu har varit som en bergodalbana. Första dagarna fick jag ledigt, och min chef lyckades ordna en träff med en sk. livscoach åt mig, där jag kunde få chansen att ventilera mig. Jag gick dit och efter två och en halv timmes oavbrutet prat, så bestämde vi en ny träff, och jag kände mig lite lättare för stunden, när jag klev ut på Sveavägen för att ta buss 515 mot Sundbyberg.
Den bussen är för övrigt en favoritbuss, den kör en lång sträcka och det finns mycket att vila ögonen på medan tankarna leker. ( Kanske man ska satsa på att bli busschaufför? )
Väl på plats igen på måndagen började det bra. Några av tjejerna satt i vårt egenhändiga lilla fika rum och fikade, och jag joinade dem förstås. (Kaffe måste ju vara västvärldens fredspipa iaf…? ) En stunds småprat och vänliga kramar gjorde att jag kände mig trots allt glad att jag haft turen att ha just de här människorna som arbetskollegor. Och samtdigt ledsen, för snart skulle de ju bli mina ex.kolleger… Eftermiddagen tillbringades på föreläsning med Mia Törnblom och den handlade om självkänsla! Och ja, föreläsningen var bra och nyttig, men just då, där jagbefann mig, ( och stundom gör fortfarande) så hade jag svårt att ta tioll mig hennes kloka ord. Jo förnuftet och rent teoretiskt köpte jag nästn hela paketet, men egot och känslan befann sig på en helt annan planet.
Resten av dagen och veckan var ett virrvarr av blandade känslor. Alla är ju inte lika smidiga, och det kan man inte begära heller. Men ibland undrar man ju…
