…. Och jag har börjat räkna ner på riktigt. Rent mentalt och känslomässigt alltså. Och inom mig så strider ego och samvete med varandra lik Yin&Yang. Det börjar bli påtagligt jobbigt med andra ord. Om man skulle jämföra den här känslan så tänk dig, precis när man ska på semester: Man ställer in sig, fäller ut hjulen och går ner för landning. Eller den döende som inväntar sin sista stund i jordelivet, man vet att det är nära och ställer även in sig mentalt på det. Det låter lite drastiskt kanske, men det är precis så det är. Jag ska sluta här, och vare sig jag vill eller inte, så börjar den inre förberedande processen inför ett avslut.
Detta ger mig stundtals så dåligt samvete att jag skäms. Jag ser ju hur mina kolleger sliter och kämpar för att få ihop det hela inför nästa år, då det kommer bli jättetufft! Luncher, teambrief, och fikastunderna präglas ju av det kommande. Det kommer att bli jättetufft! Alltmedan alla försöker få till det att lära upp varandra, gå igenom arbetsbeskrivningar för att kunna ta över. Eftersom jag inte hade jobbat så länge, så har jag inte hunnit tillföra så mycket rent arbetsmässigt. Så jag tiger stilla, gör något tafatt försök att åtminstone se lite engagerad ut, medan tankarna är någon annastans.
Som idag, det sedvanliga måndagsmötet, alla får redogöra hur de ligger i status. Alla har mycket på sitt bord. Chefen är egentligen sjuk, och borde ligga hemma och kurera sig. T o m hon ser lätt stressad ut. Jag sitter och bävar inför att frågan ska komma till mig, för det gör den som projektil: – Irre! Hur har du det? ( här maler tankarna på energiskt, egentligen vill jag bara dra i spaken och göra mig osynlig) -Jo tack, bara fint, jag är här! -Har du mycket som ligger, nån gammal surdeg? -Nja, det har jag väl men inget som inte är hanterbart egentligen. ( Det är bara jag som är som är själva surdegen..) -Behöver du hjälp med något? frågar hon sen.. – Nej tack, det är lugnt. svarar jag.
Rundfrågningen går vidare, och alla försöker hjälpas åt att lösa på smidigaste sätt. Till slut blir jag tilfrågad, om jag kan tänka mig att ringa på lite samtal ut, för att det skulle underlätta för en tjej. -Absolut säger jag, och sparkar undan det slöegot som väser i örat. Förbannar mig själv att jag inte kom på tanken själv att fråga om detvar något jag kunde hjälpa till med..
Ja så har det rullat på idag, snart är det dags att städa ur skrivbordet och rensa. Det får nog bli längre fram i veckan, eller mellandagarna…. Till imorgon ska jag försöka att verka lite mer engagerad i alla fall. Då är det trots all bara 6 dagar kvar.
