Ja då kan vi konstatera att solen skiner igen. 
Så var det sagt, inget mer prat om vädret.
Vårt möte i mitt kök igår gav frukt. Vi har plats och datum klart för nästa PunkandReplay. En skiss på en ev. spellista för kommande events. Så det kändes riktigt bra. (Det som är så jäkla synd, att det inte ligger på nån nivå som är försörjningsbar.. Jag måste hitta ett jobb också! )
Idag återstår lite ärenden, som att fixa kuvert och frimärken, och skicka iväg tröjor. Under tiden går mitt huvud på högvrarv för grubblerier..
Jag tänker på 15-åriga Terese och hennes familj och anhöriga, Jag tänker över huvud taget på alla unga som får sätta livet till, när saker går över styr. Det finns idéer som poppar i mitt huvud, som jag skulle vilja omsätta till handling. Jag vet bara inte vart jag ska ta vägen med det, eftersom ekonomiska resurser inte finns, som det så vackert heter..
Men samtidigt tycks Terese öde skilja sig något från de andra, och inga idéer i världen kan få henne tillbaka, de två sk, vännernas ånger och ångest kan inte heller få henne tillbaka. För familjen, och omvärlden blir det ett slags tvång till acceptans för det som har hänt. Och det är fruktansvärt sorgligt.
Så, som slutkläm just nu säger jag bara: Var rädd om dig, och ta hand om dig.
