Igår var jag på Kungsholmen och flanerade, och gick förbi Musikbörsen. En impuls fick mig att gå in för att i första hand kolla på en ministärkare typ 15watt, som man kunde använda här hemma. Jag hittade en och den såg helt okej ut. Jag scannade av priset för att kunna gå hem och göra en liten överläggning.
Sen hände något, jag lyfte blicken och såg alla skapelser som hängde där. Den ena basen såg tuffare ut än andra. De var helt designade för olika ändamål, och jag testade en lite förstrött. Det var då jag insåg att jag behövde verkligen en ny bas. Vilken skillnad det var! Den gamla har ju ganska många år på nacken och skulle behöva lite pension nu.. Jag tänkte inte så mycket mer på det, en liten stärkare kändes mer prio just nu.
Men då hände det!
Längst in i rummet, lite skymd bakom de andra som fläkte sig hängde den. Den perfekta basen. En Gibson med kort hals och bara lös upp hela rummet för mig. (Om man kisade, kunde man nästan se att det stod: ”Tillhör Irre” på den. 
) Jag gick fram till den, betraktade den länge, gav förmodligen ifrån mig ett par suckande ljud. Annars stod allt annat runt oss stilla. Det var jag och denna basen. Naturligtvis kunde jag ju inte låta bli att känna lite, bara lite… Nästa ögonblick satt jag med den i mitt knä på en stärkare, och fingrarna gled över strängarna. Man kunde nästan känna hur den suckade av välbehag, definitivt kunde man höra mig göra det. Vilken skapelse!
Länge satt jag där och mös med den, tills ynglingen, som nu var hyfsat oroad över sin mor som var nästan oigenkännlig, väckte mig ur den tidlösa stunden. -Är vi klara här snart? frågade han… Med tunga steg gick vi uppför trapporna, passerade kassan, frågade lite snabbt om ministärkaren, (som det gick 13 såna på skapelsen) Köpte nya strängar till kopian hemma, och gick ut i vintersolen, och fantiserade om ”Gibbe”
