Igår var det en sån där då det hände mycket både på ytan och innanför ytan. Först och främst tog jag en välbehövlig sovmorgon, då natten innan blev sen. Jag själv tyckte jag var duktig som gick hem när det var som roligast, och t o m avböjde efterfest. 
Dagen viktes sedan till brainstormmöte och repetoaren med en av vännerna som spelar på eventet nästa vecka. Han kör solo med piano och egna låtar och texter. Det är här som vi nu kommer in på under ytan.. Jag vet inte vad jag hade föväntat mig egentligen, men när jag satt uppkrupen i soffan så var det som om en projektil sköt sig rakt in i själen och skakade om mig. Där sitter jag med tårar som rinner ner för kinderna. Och de ville inte ta slut. Texterna tillsammans med musiken, och med den känsla han sjöng med, är svårt att beskriva, det måste upplevas. Men en sak är säkert, det var så jäkla bra!
Men vi var ju nu där även för att lyssna igenom programmet och ev. komma med inspel. Men det behödes ju inte, det satt som en smäck, och idéer till lite sidarrangemang började jobba.. Insprirerande eftermiddag med andra ord.
Andra ”underytan” tankar viktes åt min mor, hon skulle ha fyllt år igår. 83 år… Nu är det svårt att fira någon som inte finns i ens närhet som man kan ta på och prata med. Ånnu mindre få ett ljudligt svar ifrån. Även om man kan känna närheten så begränsas själva firandet till tankar och reflektioner istället. Tidigare år har vi haft lite middag här hemma, men i år blev det inte så.
Istället blev det utflykten till Värmdö, (där vår fantastiske solovän bor) då vi passerade gamla bekanta platser, som vi alltid återkom till med båten, när jag var liten. (Hon älskade/ar skärgården) Plus den här stunden i soffan, där texterna tog mig med storm. Ja… hela dagen var hon med på sitt lilla vis, osynlig, men ändå närvarande. Och det kändes helt okej.
Väl hemma byttes förtrollningen mot en skrattande Seb som kom rusandes, lilla Alice hör jag längre inifrån deras rum råflabbandes. ”-Hej mamma, vet du vaaaad??! Alice har varit JÄTTEBUSIG, ja hon har verkligen busat på riktigt!! ” Leende går jag efter honomför att beskåda buset; och där… ser jag en överlycklig liten tvåråing, helt naken som hoppar upp och ner på den höga sängen. Varenda grej som legat i sängen; täcke, kuddar, bataljonen av gosedjur, ALLT låg på golvet. T o m draperiet hade hon lyckats få ner. Och mitt i allt hoppar hon flabbandes så att även sängen hoppas och knakar.
Under ytan kunde jag nästan känna min mors fnissande och viskande: Se där, som sin mor upp dagen.. 
Hej Irre!
Vad kul att ni har hittat ett par nya stövlar, och med spindlar på, hoppas nu att de små fötterna håller sig torra! Vad fint du skriver om din mor och vad härliga dom är barnen vårans….för det mesta iallafall!
Kram/Grete
Ja de var riktigt fräna. Seb var mycket nöjd.
Tack.. hon finns med oss ständigt, på ett eller annat sätt. Och barnen ja.. vad vore livet utan dem, utan familjen.