Efter en utflykt till Ekerö, kunde jag sätta mig med mitt kaffe och ringa lite samtal, till folk som jag inte pratat med på typ 20-30 år. De hör till den gruppen som vågar vägra Facebook och andra mötesplatser på internet. 
Och eftersom jag är fd. telefonsäljare, så satt jag nu med mitt främsta verktyg: Telefonen. (och kaffet förstås) Sen var det bara att köra på. Skillnaden är att här är det ju trots allt folk jag umgåtts med, och har ett förflutet med. Även om jag hörde en viss tveksamhet hos en del till en början. (Jag kunde nästan höra hur de tänkte; Vad är detta nu för en försäljare som låter så här personlig 
) Men turligt nog känner de inte så många som heter Irre, så den fasen gick fort över.
En annan skillnad är att dessa telefonsamtal tar ju betydligt längre tid, vilket i och för sig inte stör mig det minsta. Jag gillar ju att prata i telefonen, och kan prata i timmar om det är så.
Särskilt en av samtalen med en gammal kompis var extremt roligt. Vi bodde åt samma håll och hade sällskap hem från Gallerian på kvällarna. Jag bodde i Jakan och han bodde Kallhäll. Ibland fikade vi hos varandra, och hade lätt för att prata om allt och inget. Båda hade flytt från våra förorters inskränkthet och desperata kamp att följa massan, vilet vi ofta fick ta stryk för. Sen hade vi båda gemensamt att våra mödrar var från Tyskland, så det fanns som sagt alltid nåt att prata om. Eller bara skratta hysteriskt, eller bara sitta och glo. Han är en av dem jag verkligen saknat under åren, just för att vi hade den platoniska relation som var. Men ibland går vägarna åt olika håll, fyllda med olika bagage, för att sedan, helt otippat korsas igen, och det blir rena torgmötet. Det är väl sånt som gör resan i livet så spännande antar jag..?!
