För första gången under denna vecka är det helt tyst omkring mig. Jag sitter helt ensam här i kökssoffan, med mitt kaffe och bara hör suset av denna tröskmaskin till bärbar dator. ( en ren ironi om man jämför med rykten om smidiga bärbara laptops, den är tung, otymplig, och högludd) I vilket fall, så känns det ganska skönt. Två mackor med onyttig ost har tagit plats i min mage och jag är proppmätt. De sista tuggorna fick jag tvinga i mig.
Det stör mig lite att jag inte kunnat ta mina rundor, som jag så duktigt och efterlängtat lyckats ta tag i. Det stör mig också att mina väl, omsorgsfulla beräkningar har ruckats också. Men det har inte fungerat av sina giltiga skäl. så ännu en gång får jag ta nya tag på måndag. För då borde jag vara helt återställd igen.
Saken är den att jag påbörjat en process som jag aldrig nånsin gjort förut, utan mest blundat och fnyst åt. Just för att det verkat jobbigt och besvärligt. Och det är detta med att gå ner i vikt. Banta! Efter de senaste graviditeterna har jag nämligen lyckats spränga alla vikt&kroppsvallar det bara går. Jag blev ständigt påmind om det. Bara en sån sak som att sitta rakt upp och ner; Vanligtvis så brukar man kunna lägga händerna lite nonchalant i knät, och that´s it. Men nej, mina händer har inte riktigt nått ända fram utan alternativet är att sitta med armarna i kors som en indianhövding, där armarna ligger en bit framför en som om man bar på ett osynligt bord.
Lika så när man står upp med armarna hängande rakt ner, så är det något som är i vägen; ett gäng moppedäck skinn! Att prova kläder är inte att tala om, och de gånger man vill unna sig något fint, så slutar det med att man smyger runt i BiB-hörnan på HM med gråten i halsen. till slut undviker man gå förbi helfigurspeglar. Det roliga är ju det syns inte i ansiktet, så man känner sig verkligen som en unikum flaska.
Nåväl, naturligtvis var ju detta ohållbart, så när årsskiftet kom, och jag inte längre hade något jobb att gå till, blev nu ett av mina projekt att ta tag i detta. Till sommaren ska jag nämligen kunna använda åtminstone några av mina kläder igen. Så jag, håll i er nu, har gått med i Viktklubb.se . Där får jag protokollföra allt jag äter, det omvandlas i kcal, och jag protokollför mina motionsrundor, som också omvandlas i kcal, så jag räknar kcal här som en notorisk furir.
Det positiva är att det gett resultat, jag behöver inte sitta som en indianhövding mer, och jag känner inte att det tar emot lika lätt vid sidorna. Men vågen säger: 1 kg lättare! Och det känns ju inte så positivt. Antingen beror det på att jag vägt mig på olika vågar, för jag äger ju ingen egen. Eller så får jag helt enkelt gå på intuition och känna mig fram. Vi får se. Den här veckan har det i alla fall spruckit rejält. Fast då har jag inte haft någon aptit heller.
Så jag tar en klunk kaffe till, det innehåller inga kcal nämligen, med tre matskedar mellanmjölk, 14 kcal, och snörvlar vidare i tillvaron en stund. 
