Igår fanns det inte en chans att sätta sig en stund för reflektion och eftertanke. Det började med ett läkarbesök med Seb.. En ung, urtrevlig och snygg läkare tog sig an honom, och det konstaterades att Seb hade nåt virus i halsen, och vila, dryck o mat rekommenderades. Lättade kunde vi gå därifrån, att det inte var värre. Seb med en chokladpralin rikare, som han lyckades upptäcka i doktorns öppna låda, vilken doktorn gärna bjöd på. (Det var nästan så att jag ville bli undersökt jag med.. 
)
Dagen fortsatte med förberedelser inför vårt, sen länge planerat, projektmöte hemma hos mig. Snabbstädning, tillagning av sallad och dressing, och allmänt pyssel. Mitt i allt detta började jag blöda, och då pratar vi inte småblöda, utan rejäl störtblödning. Detta tillsammans med det som började som småkramper, eskalerade till värre kramper som liknande sammandragningar. ( Jag anade rätt snabbt var som var på gång, med tanke på ett besked jag fick tidigare i veckan) Då var folket redan på väg hem till mig med både tunnelbana och taxi, så det var lite sent att avstyra det hela. Jag ringde dock akuten och rådgjorde med dem. Vi kom fram till att jag borde åka in… om några timmar.
Till en början gick det hyfsat bra, kramperna kunde hanteras med koncentrerad andning, diverse spring till toan. Men allt eftersom jag förlorade mer och mer blod och kramperna tilltog, så var det till slut svårt att stå rakt upp, utan att yrseln tog över. Där tog sällskapet och kidsen över ruljansen och jag skickades bestämt till soffan. Mötet kunde fortlöpa och jag inväntade min brors ankomst. Under tiden ringde sambon från jobbet, (han som i princip aldrig ringer annars från jobbet) och han blev naturligtvis uppjagad av det hela, och ringde varje timme, tills vi kom överens att han skulle komma direkt till sjukhuset.
Till sjukhuset kom vi till slut, lagom till att bror min kom, så ansåg vi oss klara för stunden, och jag låg nu ännu blekare. Seb hade somnat in i den inkurade hörnan bakom mig. Trots knökfull akutmottagning fick jag komma in till en brits direkt, och det hela gick väldigt snabbt. Brorsan inväntade sambon, som blev nästan lika blek som undertecknad när han såg mig. Efter en kortare undersökning konstaterades att jag drabbats av missfall, och kvar fanns en del av livmodern. En skrapning var nödvändig och jag blev inlagd. Efter att blivit eskorterad till avdelningen, fick jag förbereda mig för operationen, som kunde ske i princip när som helst.
Dock hann jag sova ett par timmar innan det var dags att åka ner. Vid annat tillfälle hade jag förmodligen stressat upp mig, och fått nojor över saker och ting, men jag var för trött för det nu. Framför allt var jag för yr och matt, för vi det här laget hade jag förlorat så mycket blod att jag knappt kunde stå upp. Alltså kunde jag somna in lugnt i personalens omsorg, med stark förhoppning om att jag skulle få vakna upp igen. Och det gjorde jag. 
Dock fick det gå hela dagen innan jag kunde åka hem, ynglingen hann dock komma förbi och titta till mig. Likaså sambon och småfolket, som mer än gärna ville ha med mig hem. De var inte riktigt beredda och förtjusta i att få se sin mor i en säng, fjättrad i en näringsdroppslang. Kvällen har m a o tillbringats i horisontellt läge, och powerwalk behöver inte ens uttalas.. Jag har naturligtvis tankar kring detta, och känslorna har rent instinktivt dalat upp och ner. Men kortfattat kan jag konstatera att naturen gjorde sitt jobb, och det är en lättnad för mig, för oss att inte behöva överväga smärtsamma beslut.
Nu är det bara att återgå till snuvan, den svidande halsen, som de har misshandlat känns det som, och återhämta mina krafter något, för imorgon har jag jobb att göra.
