Jag måste nog påstå att jag har världens tur när det gäller barn och sjukdomar. Det är inte ofta de är sjuka, och när det händer så har vi ganska mysigt. 
Alice bytte dock ut sin ögonåkomma mot diareé under eftermiddagen, så vi har mer eller mindre bott i badrummet idag. Men det är ju egentligen bara positivt, jag menar är man hemma och sjuk så är det ju lika bra att dra igenom hela klabbet så är det klart sen för ett tag.
Visserligen får man rucka något på sitt ego för en stund, men det är det ju värt. Vad är egentligen viktigare än livet, och det liv man givit..? 
För hur trött man än är på morgonen när man går upp, så fylls man av en enorm värme och glädje, när man får möta dagen tillsammans med dem. Denna vecka t ex jobbar sambon natt, och det är de båda väl medvetna om.
Framåt midnatt hör man hur det först tassar in på toaletten, sen kommer det närmare in till mig. Har jag redan hunnit lägga mig, så kryper Seb ner på min ena sida, och tar över min uppvärmda kudde. Strax efter, eller föralldel innan, hör man ett litet rop från deras rum. Alice har inte riktigt kommit på det där hur man tar sig ur sängen, så henne får jag hämta. Där sitter hon mitt i sängen, petar trött bort sitt hår som hamnat i ansiktet och sträcker ut armarna.. och ler!
Sen går vi in, och hon placerar sig i mitten av sängen. Sen sover vi alla tre tillsammans hela natten, och innan jag hunnit somna så ligger jag och lyssnar på deras snusande och suckande, vilket ger en så härlig känsla av lycka. Och samtidigt vemod, därför jag vet att den här tiden är så kort. Snart är den tiden slut då de kommer tassande, och jag kommer inte kunna skylla på min onda rygg och och stela armar för trängseln i sängen. 
Innan jag själv somnar in så kan jag känna en liten arm göra ett försök att lägga sig om mig, och en liten hand placeras mot min kind. Kan man då somna på ett härligare vis…?
