Så var långledigheten slut för småfolkets del, och det var dags för dagis och vardag. Min plan och strategi framöver underlättar avsevärt när min väckningsmojängen i mobilen satte igång kl. 7 imorse. För en gång skull sov Lillprinsen vidare och jag var tvungen att väcka honom! Efter 40 minuter då varm choklad och honungsyoughurten stod framdukad vaknade han, som annars brukar skutta upp vid 6-tiden, varje morgon. Jag var chockad. Att den lilla vildfian sov som en stock, hör mer till vanligheterna hemma hos oss. Hon däremot har ärvt min extrema trötthet, m a o, inte speciellt kontakbar eller talför under första timmen.
I vilket fall, efter att lämning var avklarad var det dags för min morgonpromenad, varpå sambon fick för sig att hänga med. SÅ han lurade hem mig på snabbfrukost, och vi åkte ut till Ängsjö där det finns lite bra snitselspår och härlig skogsterräng. (Frisk&själavård hör nämligen till min strategi) Vi hade inte kommit så långt, då jag lyckas på stigens enda lilla upphöjning av nån trädrot, trampa helt fel och snett, falla rakt ner och kyssa marken som var rätt geggig, skrapa upp handflata, skaffa ett härligt blåmärke vid nedanför knäet, och stuka foten. Så typiskt, och så otroligt klantigt. Dock genomfördes promenaden i ganska rask takt tillbaka till bilen.
Det var DÅ det började; smärtan och dunkandet. När vi kom hem igen efter en stund färd, så hade min fot både svullnat och blivit blå, och jag kunde med nöd och näppe ta mig hem. Väl hemma blev det bara väre och värre. Prinsessan försökte sig på med att lägga stdöförband medan jag hade huvudet högt. Efter försök till olika ställningar som gjorde minst ont, koncentrerad andning, så fick jag till slut ge med mig och ta en alvedon. Och när jag tar alvedon så blir jag knockad. Helt oförmögen att tänka klart, utan vill bara sova.
Så med fötterna i högt läge, halvdåsig alvedonet så har jag legat på soffan och summerat min första dag i mitt nya liv och kommit fram till att:
Skogspromenader är inte hälsosamma. 
