Den senaste tiden har jag känt en sån bedövand trötthet som ligger som en stenbumling över mig. Ibland kan det gå en bra lång stund och jag lyckas lura den för en stund, men så plötsligt från ingenstans, slår den till som klubba rakt ner i nacken: PANG!! Detta innebär att jag nickar till skoningslöst så fort det nalkas vila under eftermiddagen, Bolibompatimme, eller när det är nattningstid. För småfolket så är det bara toppen, för vad är mysigare än en mammas närhet när man ligger i sin säng och måste sova…? Och mamma är inte sämre än att hon tar tillfället i akt när snuset börjar. Ibland skulle man dock behöva göra annat med, men just nu funkar inte det.
Jag funderar på om kylan har med det att göra? Eller de korta dagarna? Jag vet inte, men det har hållit i sig nu ett tag, ändå låter de små änglarna mig få sova om nätterna.
I vilket fall, imorgon är det dags för möte med mina projektvänner. Det ser jag fram emot, jag är laddad till tusen och ser till att vara utvilad till dess. 
