Igår var det en sån där ljuvligt vacker dag med solen som gjorde så att allt gnistrade vackert. De utarmade grenarna som tappat sin prakt stod utsträckta i vinterskrud medan solstålarna skapade det där vackar skimret och gnistret om dem. Så vackert…. så länge man satt på insidan och beskådade. -Ja bara man är rätt klädd så… fnyser någon förnuftig messerschmitt nånstans, och… javisst! MEN trots mina dubbla tröjor, fuljackan som är tjock, tät och har jätteluva, som får mig att påminna om ET när han sitter i cykelkorgen, så letar sig kylan in i ryggmärgen på mig.
I vilket fall, så tvingade vi oss ut, gick de ca. 50 meterna till garaget där Päschan stod och väntade, satte oss tillrätta och åkte iväg till Skogskyrkogården. Vägen dit tycks vara ganska enkel och i dagens läge rätt smidigt, om det inte vore för att chauffören vägrar köra i de nya fiffiga tunnlarna. Och jag som är körkortslös, utan en superbra kartläsare, har inte så där jättebra koll på vägarna runtom. Men efter mycket om och men så lyckades vi komma fram till målet. Väl uppvärmda så klev vi så ur och tågade in till blomstershopen vid Pungpinan, och valde med stor omsorg ut ett ljus och en röd ros. Lillprinsen passade på att visa sin goda observationsförmåga och intervjuade damen i kassan vilka barnen på fotot var i hennes plånbok som hon använde för växel vid betalning. ( Trots min generösa samling av ynglar, så upphör jag aldrig att förvånas vad som kommer ut ur deras små söta munnar, och hur tankegången rullar på hos dem. 
) Hon blev nu glad över uppmärksammandet och berättade att det var hennes barnbarn. Därefter var vi klara och vi kunde lämna affären, med ett ljus, en röd ros, en vacker ask tändstickor, och en varsin liten leksak till småfolket.
Vi gick vidare till graven, som är en familjegrav på min fars sida, och gjorde i ordning, Ljuset tändes efter mycket möda och ställdes på plats. Rosen placerades bakom lutandes mot min fars namn. Vanligtvis brukar jag försöka ta mig dit den 6 december varje år, då det är hans födelsedag, med just en ros, ett ljus och en liten hutt whisky av god sort. Stå en stund och smutta till en stunds eftertanke och säga -Grattis. (ja det är ju inte direkt läge att sjunga ”ja må ha leva” på den här platsen, även om han förmodligen hade uppskattat humorn i det) Av någon anledning blev det inte så i fjol, så vi var där nu istället. I -13 grader, i ett smått kaos, där gravstenen blev en scen för de nytillkomna lekasakerna. Och mina fingrar förfrös i arbetet med ljus&rosfixet. Någon speciell stämning lyckades nu inte infinna sig, men efter en stund kände vi oss nöjda, och vi kunde snabbt bege oss in den varma päschan igen.
Utflykten fortsatte ut mot Tyresö, som även för mig var otrampad mark, (eller orullad mark borde jag nog säga) Statoilmacken glimmade inbjudande ikapp med den nu röda solen, och strax därefter satt vi alla med en varsin korv i handen. Därefter började utmaningen att komma hem utan att passera några tunnlar. Men det är en annan historia. Väl hemma var mina fingrar fortfarande stela och iskalla, och jag beslutade mig för att idag beundra prakten från mitt fönster istället.
