Imorse när jag gick på det där långa rullbandet från Orientexpressen, (ja det är min benämning på blåa linjen, inget ont i det. Och den gröna linjen heter Mjölkpallsexpressen. Så nu vet ni det) tillsammans med 100-tals andra morgonpendlare, så kändes det som det var någon som hade i smyg hängt på flera kilo bly på fötterna, samtidigt som man hade fäst en gummisnodd i ryggen som spändes åt.
Lik en osynlig kraft som försökte stoppa mig, var det en kamp att ta sig fram genom karavanen. Känns det igen? Är det någon mer därute som har varit med om liknande? Det är en helmärklig känsla i alla fall. Till slut kom jag fram till målet och kunde belöna mig med dagens första kaffe.
Träffen med Nina var upplyftande och lite nya inspel fick jag. Vi letar fortfarande efter min ”nyckel” dock, och vårt samtal handlade om lite annat än vad jag från början hade tänkt. Men det gör inget, det var berikande ändå. 
Lite stärkt av timmen med henne, så kunde jag avsluta min dag på jobbet.
Var det någon mer än jag som såg regnbågen idag?? Den var riktigt färgglad, i ett annars så dystert Stockholm med regn och blåst. En typisk måndag i november helt enkelt.
Ja det var lite svammel så här på nattkröken, men så får det bli. Imorgon: Mötet med Trygghetsrådet, och lite info om det Nya företaget och turerna kring det. Inte så märvärdigt, men tillräckligt för att småreta sig på det. 
Sweet Dreams… och…
Let´s be careful outthere..
