Jag har känt mig lite ledsen ikväll, av olika anledningar. Förmodligen är det ren utmattning av allt virrvarr som pågår. När jag låg och nattade minstingen så började tankarna gnaga. (De gör det ofta när man ligger i lite halvmörker och försöker hålla sig vaken den där kvarten..)
Men ikväll började jag fundera över vart jag befann mig i livet egentligen. Vad är det som gör mig så bra och unik? De flesta verkar ha något extra i bakfickan om något skulle gå snett. Något som de är bra på.
En tjej är en hejare på golf och skidåkning t ex. Hon är enormt driftig och har koll på allt, hon är stencool. En annan är hängiven cyklist, och tillbringar sin fritid med sin make med att träna inför Vätternrundor och cykelmiddagar. Och så är hon utbildad massör. Och alltid glad och bara utstrålar glädje och positivitet. En person jag alltid blir glad åt att se. Och så har vi fotbollsmamman, bandykillen som alltid har middagar eller penthousefester på kalendern. Ja ni fattar, vad jag menar. ( Och nej det är inte att jag är avis på deras liv. Tvärtom, jag unnar dem allt gott, just för att de är såna härliga människor. )
Men när jag ser på mig själv så frågar jag mig själv vad jag har att komma med. Ja bortsett från mina fem underbara barn som är det bästa jag lyckats åstadkomma. Vid ett event med en arbetsgrupp skulle man berätta vad man var mest stolt över. Jag kunde inte komma på en grej, bortsett från barnen. (Eller The Magnificent 5 som jag brukar kalla dem) Det är inte illa det, tvärtom. De i sin tur kommer göra stordåd i livet som de kommer att vara stolta över.
Jag kommer säkert på något mer som jag kan framhäva, en annan kväll då en annan del av sinnet får råda. Tills dess så vill jag dela med mig av en bit av min balkong, och längta lite till sommaren.
Imorgon ska jag träffa Honom på Trygghetsrådet. Det ska bli spännande. Kanske jag hittar en pusselbit i mitt sökande då. 
