Feed on
Posts
Comments

Igår hade jag turen att få göra ett långpass.  (Ja, turen får jag lov att säga i dagsläget)  11 timmar med ett härligt gäng ungdomar, där vi förberedde avskedsfest för en tjej. Plus totalt två och en halv timme restid på det. Kort sagt, jag är ganska mör idag.

Därför känner jag mig tveksam till att ställa mig och baka kanelbullar, bara för att kalendern säger det. Jag tror jag helt enkelt köper ett gäng istället, biter kylan i näsan och sätter mig med småfolket och umgås  med Eric istället.  Han ser ut att ha saknatmig, av hans kvittrande att döma. :D

Så då har snart den här dagen gått till ända, och liksom en film har gårdagen fram till idag  spelats upp i mitt inre. Alltså den här tiden för tre år sen. 2006. Det var då värkarna började, och hela gårdagen gick långsamt framåt, kvällen, den kaotiska natten, och till sist morgonen… 08.10 för att vara mer exakt. Det var då hon kom, Alice.

Sen dess har ju mycket hänt, och det jag sörjer mest är att hon inte fick uppleva hennes mormor. Det gör mig ont. Hon bär visserligen hennes namn, och ibland känns det som mormor är här och vakar över henne, men det är inte samma sak, även om det kan vara en tröst ibland. Därför varje kväll under ett års tid grät jag tyst av saknad och sorg hos de små, vid nattning. Gråten kommer ibland idag också, men inte lika ofta.

MEN….. det är lätt att ryckas med i en nybliven treårings vandring i livet. Hela hon har ett sånt underhållningsvärde, och har alltid något upptåg i bakfickan. När vi sjöng ”Ja må hon leva” njöt hon av fulla drag, ställde sig upp och sjöng med. När vi bad hennes sätta sig i soffan en stund och blunda, förstod hon direkt vad det var frågan om. Där satt hon som ett tänt ljus och väntade andäktigt. Ja, det var överraskning och grattisar hela dagen. :D

När hon sen fick telefon från morbror och storasyster sken hon upp och frågade när de tänkt komma och delta i stora Grattisdagen. Paketen möttes av OOOHHH! och AHHH! och glädjen visste inga gränser. Är det lätt att inte dras med då? :D

Nu snusar hon högljutt och tryggt i sin säng, och jag summerar dagen idag och dagen för tre år sen, tittar ut mot den starka stjärnan som skiner in på oss, och tänker att; Jo… mormor var nog med lite grann idag också..

´… Vid den här tiden var det något stort på gång. Från det att jag vaknade visste jag att det var nära, och det tog hela den här dagen, och lite till innan det var dags… Vad det var? Ja det får ni veta imorgon… ;)

Nu bär det iväg för lite viktiga uppdrag, som bankbesök och mössletning. (alltså huvubonad) Sen har jag fått lite jobb ett par timmar. Det samtalet kom som en ljusglimt i tillvaron igår. 

Annars sitter jag och retar upp mig på  rejält på Vägverket och dess bondfångeri när det gäller trängselskatten. De sysslar med rena Prins Johnfasonerna. Jag ska återkomma till det lite senare. Nu står jag med ena benet ute i farstun.

Ha en fin dag, solen skiner så ta tillvara på den!

Under min tystnad här, så har jag ägnat mig åt att söka jobb, som ni ser. Än så länge har det inte lett till någon intervju ännu, så under tiden filar jag på mitt CV och det här sk. ”säljbrevet” som det så vackert heter. Där ska man skriva om sig själv, så unikt som möjligt och helst så bra som möjligt. Dessutom ska man sticka ut i mängden av alla ansökningar som dräller in på företagets bord.

Själva CV´t är ju inget mer att göra åt,  min bakgrund står ju där, och enligt mannen på TRR så såg det proffsigt och riktigt bra ut. Värre är det ju med detta smörbrev.  Här smyger sig, vare sig man vill eller inte,  Jante på bakom mig och knackar på axeln. - Men hallå, så där kan du ju inte skriva! -Vem tror du att du är?!  -Är du inte riktigt frisk??  osv..  Och med självkänslan nere vid fotknölarna tvekar jag….. en stund. Men så biter jag ihop, skakar av mig Jante och kör på. Jag skiter i Jante, och om jag överdriver lite hur världsbäst jag är. Det får liksom bära eller brista tänker jag.  Jag har just nu ingenting att förlora. För nu är det kris!

Så håll tummarna där ute lite grann för mig, så jag kan börja gå framåt ett steg, okej?!

Apropå Mannen på TRR så kan jag glatt berätta att vi har börjat närma oss varann. Vårt senaste möte var både trevligt och givande, och för första gånen så hade vi nte ens en halv minut i tystnad. :D Annat var det med min första kontakt med AMS, men det kan vi ta en annan gång. Man vill ju inte förstöra den goda stämningen som just uppkom. ;)

Det finns vissa saker som jag faktiskt avundas andra människor i min närhet, och det är deras förmåga att få deras hem att se välstädat ut. Alltid, vilken tid som helst på dygnet.  Det är som om de liksom bara sveper förbi målet, som i sin tur transformeras till önskat resultat. Som med reklamfilmerna med rengöringsmedel t ex. Det är bara ”plinget” som fattas. Hur lyckas de?

Nu hör ju inte städ till mina favoritsysslor om jag ska vara helt ärlig, dammsugaren fastnar oftast i dörrkarmar och vid möbler, vilket medför ett evigt ryckande och slitande för att nå de där sista dammtussarna som gömmer sig i hörnet. Man flyttar på en sak, går iväg en stund och vips så har en ny sak hamnat på samma plats. Ja så rullar det på…

Detta fenomen medför ju att man drar sig för att ta tag i saken, man gör en Alfons: ”Ja… ska bara…  Ja… ska bara….. ”

Men nu. håll i er nu, ska jag ta steget och börja städa!  Wish me luck! ;)

Är det någon mer än jag som har märkt av den typiska kylan som alltid kommer smygande så här års?  Ja förmodligen, men vissa saker blir man lika överraskad åt varje gång det händer.  Det är som med första snön och trafiken  t ex.  När första flingorna landat på asfalten, står hela samhället som öppna fågelholkar och kliar sig i huvudet av förvåning.  Den här tiden är kanske inte lika dramatisk, utan man upptäcker sig själv på avdelningen för mössor och vantar i klädbutiken.  Kanske man börjar plocka fram matchande  ljus och filtar i stugorna.  Och är det denna helg man för sista gången sitter på sin altan eller balkong och låter solen kittla på nästippen?

För mig är hösten i vanliga fall ett slags nystart på något. Man låter sig inspireras av färgprakten ute i naturen, och jag tänker att jag ska plocka hem lönnlöv och dekorera hemmet med lönn och rönn. Likaså tänker jag mig en stor korg, till bredden fylld av nyplockade kantareller, som bara väntar på att få vända sig i smör.  På plattan brevid står en kastrull med lingon och puttrar sakta, och ytterligare en platta puttrar en gryta med innehåll av rotfrukter och annat smått och gott.  Ja, jag t o m kan tänka mig att sätta all denna färgprakt på pränt och ser ett staffli framför mig, där jag låter  all den här inspirationen flöda över en duk….  Håll med om att tanken oftast är god..?! ;)

Istället plitar jag på mitt CV, sonderar terrängen i jobbdjungeln, och lyssnar på tystnaden. 

 

foto001

Nästan en månad har gått, sen jag gjorde ett avtryck här. Naturligtvis har tiden inte stått stilla, och jag har inte suttit i massagestolen hela tiden. Inte har jag legat och tittat upp i taket heller. Egentligen har det ju gjorts en massa saker sen sist. Småfolkets vardag lunkar på igen med Dagis och numera fotbollslekis. Prinsessan har flyttat till Småland och går på Folkhögskola där. Ynglingen har kommit in på en yrkesutbildning, Kungens sista år på Gymnasiet är ifull gång. 

Det är bara jag som inte har något direkt åter till rutinerna i tillvaron. Och det är en högst märklig känsla. Det är först när man befinner sig i den sits som jag gör just nu, som man inser hur bra man mår av rutiner och vardag. Till och med JAG!  

Vad har då Irre sysslat med sen sist? Bortsett från min formsvacka och håglöshet jag kände en stund, pga interna friktioner inom familjen,  så har jag tvingat mig själv att inte fastna där. Allts, har jag dels grejat med Punk´n´Replay, vi hade event på Mosebacke förra veckan. Jag har haft två gig med bandet, ett i Stockholm och ett i Gävle.  Och så har jag anmält mig på Arbetsförmedlingen, skrivit CV och träffat min coach på TRR.  Dagligen går jag in på AMS och skickar iväg ansökningar. Jag har fått två svar via mail: Tack för din ansökan!  mvh Firman.

MEN  jag har också haft lite tur… jag fick nämligen tips via ett par väninnor om att på deras arbetsplats kunde det finnas chans att jobba extra som timvikarie. Efter ett kort möte med deras chef, ett introduktionspass på fyra timmar, så har jag gjort ett par inhopp på ett korttidshem för barn och ungdomar. Ett trevligt ställe, härligt gäng och tiden går fort. Plus att jag idag fick min första ”lön” på mycket länge.  Bra för självkänslan och självdicspiplinen, men också för den sociala biten. Plus att hjärnan får jobba lite.

Med allt detta kommer även ett gäng tankar och reflektioner. Jag hinner inte ta det nu, men jag ska a mig i kragen gällande denna blogg som jag försummat länge nog nu.  Med det kommer bloggen att utöka med en ny sida: ”Livet på en pinne” heter den. Titta gärna in på den när du ändå är här vetja  ;)

 

foto294

SVIN-trött…

Min status vajar fortfarande. Det pendlar mellan tårar och håglöshet till frustrerad ilska. Ett tillstånd som jag inte alls trivs med, och samtidigt är jag så trött. (Undrar varför…?)  Så om ni ser någon komma gående med axlar som hänger långt ner, som om ett berg balanserar på ryggen, och med böjt huvud, så är det jag. Idag igen.  Jag tror jag går och sätter mig i massagestolen en stund, så kanske det onda går över lite grann..

Totally ur spår….

Okej, jag erkänner: Jag är i en jävla formsvacka. Jag är deppig, ful, tjock, egoistisk, trött och utomordentligt tråkig.  Jag har inget jobb, inga pengar,  har halva benet i graven, medmänniskor omrking mig går och dör.  Konflikterna hemmavid tycks aldrig ta slut, vilket får Carl Bildts uppdrag ute i världen framstå som rena söndagsskolan.  Igår drabbades de två antagonietserna samman igen, och den som fick ta sista smällen var…. just det, jag.  Jag fick veta att jag inte var sund nånstans, en dålig förälder, en hög med skit som inte brydde mig om någon. Jag skulle lyssna jävligt noga,  jag behövde inte bry mig alls. Och så ångade det på….. 

Så här sitter jag, med mina tankar och känslor med, av tårar, simmiga ögon och försöker andas vettigt.  Jag är ju inte den som i första taget öser ur mig och  bedriver någon slags ”tyck synd om mig”-kampanj, men ibland skulle jag behöva få ur mig vad jag verkligen tänker och känner. Som nu.  Den ena krigaren, mitt egna kött&blod  sticker till Småland för att plugga där i två år, och flyger m a o ur boet nu. Är det någon som kan då ha en liten hint om hur bara det känns?  Mitt egna kött&blod, min lilla unge som jag burit och tampats med?  Ta med den känslan och blanda den med en massa konflikter mellan två personer som vägrar sänka garden,  tillsammans med en bitter intrigmakare som sitter och gnuggar händerna någonstans.

Det är då frågorna kommer; Kunde jag har gjort nåt annorlunda? Hur i så fall?  Vad mer kan jag göra? Och hur ska jag göra för att få dem att förstå att jag inte vill delta i detta mer, att jag vill ha lugn och ro nu, och gå framåt. Hur ska jag få dem att förstå att jag menar allvar, så att de slutar bete sig så respektlöst som de gör?  Hur ska jag kunna stoppa mitt egna förakt som föds i allt detta, och byta spår?   

Är det någon som förstår hur ord kan skada en redan tilltufsad själ?

 

Ja, åtminstone den här lilla virtuella skulle man tro. Men det är fel!  Vi har bara varit ovanligt lata när det gäller uppdateringar.  Vilket har varit lite synd, därför tankar och reflektionerna upphör ju inte för det. Hela huvudet är egentligen sprängfylld, och skulle behöva tlmmas och delas med i det här forumet. Jag vet ju att ni väntar på det… eller hur? ;)   Det handlar ju om glädjeämnen, och sorgeämnen,  ibland saker som det kan vara trögt att sätta ord på.  Ja t o m på pränt..  Det får bli en uppryckning helt enkelt, nu när vardag och rutiner sakta men säkert börjar ta kontroll igen. 

Jag kan lite snabbt berätta att jag fyllde år här för nån vecka sen, ute på Barnens Ö. Ni vet den där veckan då vädret var så där varmt och underbart. (för de som gillar varma sommardagar)  Hela den födelsedagen var så där härlig, som jag önskade. Frukost och skönsång på sängen,  nästan hela klanen av kids omkring mig.  Och framför allt, inget tjafs, bara glädje och harmoni.  Det kanske låter lite fjuttigt, men det var faktiskt det jag önskade mig, och så blev det. :)

Och med ännu en födelsedag bakom sig rullar så Framtiden vidare…

« Newer Posts - Older Posts »

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu