Jag var på Arbetsförmedlingen i förrgår. Det var ett sånt däringa handlingsplanmöte, och jag var lite skeptisk. Inskrivningsmötet hade rufsat till mig lite, och känslan av att vara vagel i ögat satt kvar nånstans. Mitt namn ropades upp, och det var dags att gå in i ett rum med stängd dörr. -Kan jag få se ditt leg, tack? Jag ryckte till…. Leget låg i plånboken, som låg hemma i bokhyllan. Eftersom jag inte har något att handla för, och skulle vidare och vikariera några timmar, så var det ju onödigt att ta med den, hade jag resonerat där hemma. Dessutom så trodde jag det räckte med leg första gången.
Ja, det här började ju bra! Men efter att ha ganska duktigt beskrivit inskrivaren, så kunde hon hämta in henne som intygade att jag var bekant. Plus att jag kunde rabbla upp mitt personnummer, alla namnen och adress på ett ben utan att stamma. 
Sen kunde vi köra igång. Det var frågor och verifieringsruisom skulle gås igenom, och efter en riktigt trevlig timme så var vi klara. Hon frågade vad jag hade för önskemål att jobba med. Eftersom jag är fascinerad av rymden, stjärnor och månfärder frågade jag om möjligtheten om astronaut, dte verkade spännande. (Och vi uppmuntrades ju att fundera ut vad vi kunde göra, och nu var allt möjligt, nu när man blev uppsagd, det minns ni va? ) Turligt nog, hade den här damen humor, och vi hittade en bra plattform att kommunicera på. 
Jag fick lite tips och idéer att fundera på, vilket inte alls var så dumma. Det gäller bara att få till dem så att vi kan ro det iland.
Men nu väntas ett par timmar vik, och Eric har rymt in till småfolkets rum.
