Ibland är det både bra, nyttigt och intressant att stanna upp och titta bakåt. Beroende på vad det handlar om, så kan det ju väcka känslor som kan vara jobbiga och göra ont. Man kanske rentav får känna bitterhet och lätt ångest. Eller så ser man bakåt i ett slags töcken av rosenskimmer och ler tryggt.
För en tid sen fick jag en inbjudan till en slags återfest med alla som gick ut nian i min gamla skola. Saken är den att jag avslutade högstadiet tidigare än mina jämnåriga. Rektorn på skolan hade gott öga till mig och trodde nånstans på min kapacitet, trots min, till synes stenhårda attityd. Men jag hann med hela sjuan och nästan halva åttan. En ganska känslig period av livet m a o.
I vilket fall, jag har tackat ja till den här inbjudan, och av de namn på gästlistan som har anmält sig, är det några få jag känner igen. Ja, en handfull namn kanske, om man ska vara nogräknad. Mitt egna namn medräknad. Jag tycker det är synd, jag hade väldigt gärna träffat fler från den här tiden, då uteliv och kompisar var viktigare än livet. Samtidigt är jag inte förvånad över den låga uppslutningen.
MEN, en av de vågade, är en tjej jag känt sen tvåan. Vi gick i samma klass och umgicks en hel del under låg och mellanstadiet. Hon var en av de få som inte fick stora skälvan och slutade hälsa på mig när jag tog steget till punken och egettänknandet. Vi stötte ihop med varandra några gånger, när hon hade ärenden till Gallerian. Men sen var det tyst, och det har det varit i dryga 30 år fram tills nu. 
Om några timmar är det dags, då ska dåtid och nutid mötas till mingel och svammel. Förhoppningsvis blanda detta med lite skratt. 
