Så då har snart den här dagen gått till ända, och liksom en film har gårdagen fram till idag spelats upp i mitt inre. Alltså den här tiden för tre år sen. 2006. Det var då värkarna började, och hela gårdagen gick långsamt framåt, kvällen, den kaotiska natten, och till sist morgonen… 08.10 för att vara mer exakt. Det var då hon kom, Alice.
Sen dess har ju mycket hänt, och det jag sörjer mest är att hon inte fick uppleva hennes mormor. Det gör mig ont. Hon bär visserligen hennes namn, och ibland känns det som mormor är här och vakar över henne, men det är inte samma sak, även om det kan vara en tröst ibland. Därför varje kväll under ett års tid grät jag tyst av saknad och sorg hos de små, vid nattning. Gråten kommer ibland idag också, men inte lika ofta.
MEN….. det är lätt att ryckas med i en nybliven treårings vandring i livet. Hela hon har ett sånt underhållningsvärde, och har alltid något upptåg i bakfickan. När vi sjöng ”Ja må hon leva” njöt hon av fulla drag, ställde sig upp och sjöng med. När vi bad hennes sätta sig i soffan en stund och blunda, förstod hon direkt vad det var frågan om. Där satt hon som ett tänt ljus och väntade andäktigt. Ja, det var överraskning och grattisar hela dagen. 
När hon sen fick telefon från morbror och storasyster sken hon upp och frågade när de tänkt komma och delta i stora Grattisdagen. Paketen möttes av OOOHHH! och AHHH! och glädjen visste inga gränser. Är det lätt att inte dras med då?
Nu snusar hon högljutt och tryggt i sin säng, och jag summerar dagen idag och dagen för tre år sen, tittar ut mot den starka stjärnan som skiner in på oss, och tänker att; Jo… mormor var nog med lite grann idag också..
