Okej, jag erkänner: Jag är i en jävla formsvacka. Jag är deppig, ful, tjock, egoistisk, trött och utomordentligt tråkig. Jag har inget jobb, inga pengar, har halva benet i graven, medmänniskor omrking mig går och dör. Konflikterna hemmavid tycks aldrig ta slut, vilket får Carl Bildts uppdrag ute i världen framstå som rena söndagsskolan. Igår drabbades de två antagonietserna samman igen, och den som fick ta sista smällen var…. just det, jag. Jag fick veta att jag inte var sund nånstans, en dålig förälder, en hög med skit som inte brydde mig om någon. Jag skulle lyssna jävligt noga, jag behövde inte bry mig alls. Och så ångade det på…..
Så här sitter jag, med mina tankar och känslor med, av tårar, simmiga ögon och försöker andas vettigt. Jag är ju inte den som i första taget öser ur mig och bedriver någon slags ”tyck synd om mig”-kampanj, men ibland skulle jag behöva få ur mig vad jag verkligen tänker och känner. Som nu. Den ena krigaren, mitt egna kött&blod sticker till Småland för att plugga där i två år, och flyger m a o ur boet nu. Är det någon som kan då ha en liten hint om hur bara det känns? Mitt egna kött&blod, min lilla unge som jag burit och tampats med? Ta med den känslan och blanda den med en massa konflikter mellan två personer som vägrar sänka garden, tillsammans med en bitter intrigmakare som sitter och gnuggar händerna någonstans.
Det är då frågorna kommer; Kunde jag har gjort nåt annorlunda? Hur i så fall? Vad mer kan jag göra? Och hur ska jag göra för att få dem att förstå att jag inte vill delta i detta mer, att jag vill ha lugn och ro nu, och gå framåt. Hur ska jag få dem att förstå att jag menar allvar, så att de slutar bete sig så respektlöst som de gör? Hur ska jag kunna stoppa mitt egna förakt som föds i allt detta, och byta spår?
Är det någon som förstår hur ord kan skada en redan tilltufsad själ?
