För första gången på mycket länge hade jag ställt klockan på 05.45. Anledningen var att ynglingen skulle ta morgonfärjan hem till Stockholm igen, och jag ville se till att han kom upp och iväg ordentligt. ( På typiskt modersmanér) Utanför fönstret var sädesfälten täckt av morgondimman. (eller älvornas avslut på sin nattliga dans, om ni så vill… 
)
Tanken var först att jag skulle krypa ner och sova ett par timmar till men, småfolket vaknade och tyckte helt annat. VI började göra frukost i stället. Det var då det hände: En v huskatterna kommer in med en liten fågel i munnen. (förmodligen en tornsvala) Vingen slår desperat och den andra katten kommer myfiket och vill delta i dödsleken i köket. Fågeln lyckas undkomma ett par gånger, medan småfolk och jag försöker jaga ut, för stunden, bestarna.
Vi lyckades till slut, och nästa uppdrag var att få loss fågeln som lyckats fastna bakom elementet. Med två kökshanddukar, lirkar jag upp fågelns kropp med ena handen mellan elementspjälen, och med den andra lyckas jag till slut fånga upp den lille. Alltmedan fågeln själv krafrasr i väggen utan att få tag. Han är m a o helt beroende av mina händer och viskande röst.
Så småningom ligger han i min hand alldeles stilla, och jag tror att nästan att han är död. Vi tittar och pratar med den, och snart kan jag känna att den andas, och ett snabbtickande hjärta meddelar att den lever i allra högsta grad. Nu återstod bara att försöka få bort den från huset och bort från katterna så långt som möjligt så den fick återhämta sig. Vi fick snabbt på oss sandaler och gick bort bakom ett uthus, det kalla gräset blötte ner mina byxor, men det kändes som om ingen tid fick gå förlorad, så vi nästan sprang bort.
Vi stod länge i gräset och näbben rörde sig lite, jag böjde mig ner lite så den kunde få känna daggen från grässtråna. Den kikade, blinkade, och jag reste mig igen. Så vände den sig mot mig, tittade länge in i mina ögon…… och flög iväg!
Jag stäckte upp mina händer och jublade. Småfolket jublade med och lyckan var fullständig. Den svävade och flaxade runt ovanför oss, som om den kände efter att allt var i behåll. Sen fick han sällskap av sina tornsvalekompisar och han kom längre och och längre bort från oss.
Vi gick tillbaka till huset, en liten livserfarenhet rikare, och hungriga. 
