Igår var en slags minnenas dag, med plats för eftertanke. Som vanligt hade jag svårt att sova under natten till igår, och 05.45 vaknade jag till. Precis som jag gjort de senaste fyra åren.
05.45 var nämligen tidpunkten då jag stängde av reseklockan vid min mors säng. Strax innan hade hon, efter en lång kamp, fått somna in för gott. Med sina två barn, dvs min bror och jag, som höll hennes hand, smekte hennes panna, kunde hon till slut släppa taget och gå över till andra sidan. Då var klockan 05,45 fredag den 17 juni 2005, och solen sken, vinden strök försiktigt fram och fåglarna sjöng vacket. En ganska vacker morgon att dö på.
Hennes önskan inför den sommaren var att få åka till skärgården, som hon älskade att vistas i. Så när det var dags att ta ett sista farväl, åkte vi de allra närmaste med båt till skärgården och lämnade hennes stoft åt just skärgården.
Igår besökte jag Dalarö, ett av hennes favoritplatser, dit vi brukade stanna till med båten, när jag var liten, och tanka och köpa bröd från bageriet samt andra nödvändigheter. Solen sken, vinden lekte lite extra, och kaffet på Strandhotellets veranda smakade ljuvligt gott. Tankarna flög fritt med vinden, och det kändes ganska behagligt. Hon hade det bra.
Jag skulle önska att alla gamla och sjuka människor som väntar på den sista vilan, kunde få den vård och omsorg med respekt och ödmjukhet som det förtjänar. Att de fick somna in i sitt egna hem, i sin egna säng, i kretsen av de som de vill ha där.
Här tänker den cyniske att det räcker inte vården till för, det finns inga resurser för det. Jag tänker att även vi anhöriga har ett ansvar. Det finns resurser att tillgå genom ”vård av anhörig” samarbete anhöriga emellan osv. Utnyttja det!
