Nu ska vi se, halva april har gått och det har varit lite tyst på bloggerifronten för min del. När jag kom hem från Tyskland var det som om verkligheten hann ifatt mig som en slägga. All denna anspänning inför festen och spelningen, resan ner till släkten, och så hem igen…. till en slags tomhet. Och i allt detta så konfronteras man dagligen med petitesser och konflikter på hemmaplan, pga olika saker. Det blev lite för mycket helt plötsligt.
Så efter några dagars slickande på tassarna, så har jag repat upp mig igen, hoppas jag. Jag vill ju så gärna berätta om resan, om eftersnacket från festen, och nu också om denna härliga välbehövliga påskhelg i Roslagen. Den var som balsam för själen.
Småfolket njöt också, Alice adpoterade en jättegullig toarullehållare som såg ut som en katt. Den hängde med överallt i stugan, med egen matskål. Jag tror den aldrig har behandlats med sån kärlek som just denna helg. Kruxet var bara att man fick komma ihåg att se till att ha en extrarulle i beredskap, när det var dags att besöka ”kattens” hemplats. 
Seb ägnade sig åt jakt och äventyr med sina låtsaskompisar Anton och Aourischenni. Utrustad med hemmagjord pilbåge och en pinne som pil, smög de runt på tomten och gjorde stora fynd. Alltmedan min hjärna befann sig i nollläge.
Ikväll blir det till att repa igen, imorgon har vi spelning. Stärkta och överraskade av den respons vi fick sist, maler ändå en lite ny pirrighet i magen. Plötsligt höjer man ribban för sig själv, om det gick så bra förra gången, måste man ju vara ännu bättre denna gång… eller? Well, well, den värsta nervositeten har lagt sig, den vilar till imorgon kväll.
Just nu i denna stund, när kaffet är urdrucket och jag sitter i köket, hör jag en envis rackare utanför fönstret. Jag vet inte riktigt va de fåglarna heter, men den piper ihärdigt just nu, som om den vill säga: Ja, nu har våren kommit för att stanna!! 
