Igår tog jag en sväng med småfolket till Solna Centrum, för att göra lite ärenden. Det mesta gick som smort, och jag fick nästan allt gjort. På vägen hem däremot, fick Alice ett klassiskt 2års-utbrott, och började gallskrika hejdlöst. Anledningen var att hon skull sitta själv vid på din sätesrad, vilket var svårt, då det var ganska fullt på bussen, och jag ville också gärna vila mina ben. (Ja hon hade ju mest suttit i vagnen så det var ingen tal om vila ben direkt)
Efter en ganska kort färd med denna lilla människas vrålande, fick jag nog. Ingenting hjälpte, inga förklaringar, inga klappar, ingenting. Dessutom hade hade jag inte druckit kaffe efter vår lunch, vilket gjorde situationen ännu mer outhärdlig. Hon fick två alternativ, antingen lägga av direkt, eller så är det slutåkt på bussen, inget mer sittafönster här inte. Det blev alternativ två…. Och jag var, för att uttrycka mig milt, jättearg!
Väl ute ur den fullsatta bussen som likt en turistbuss gled iväg, var jag skogstokig, skällde och vrålade så det stod härliga till. Till en början skrek hon mest hysteriskt som ett mantra, för at hon inte fick sitta fönstret, men efter en stund insåg hon allvaret i att hon lyckats reta upp sin morsa rejält. Tidtabellen visade att nästa buss skulle gå om en halvtimme….. Så vi fortsatte hemfärden med tunnelbanan från Huvudsta.
Kvällen ägnades åt en hederlig tjemiddag, tillsammans med tre tjejer från förr, vilka vi hade som tradtion för länge sen att träffas hos varandra. Dagen var som borblåst, och under en hel del glas vin och pistagespritdrinkar, gladdes vi åt varandras sällskap med skratt och tårar. En riktigt lyckad kväll på Färingsö helt enkelt.
När jag tidigt imorse kom hem igen, gick jag som vanligt in till småfolket och klappade och bäddade om dem. Jag klappade försiktigt på Alices kind, och hon log sitt största och soligaste leende varje gång jag vidrörde kinden. Första gången trodde jag det var ett rent tillfälle, men när jag upprepade smekningen, så kom leendet tillbaka.. Då var dagens dagens händelse som bortblåst, och det enda som vibrerade var kärlek.
Så fint med ett leende! Här får du ett till, av mig!
Grete