Feed on
Posts
Comments

Dagen började ganska hyfsat, lite grötfrukost tillsammans med småfolket innan vi lufsade iväg till dagis. Därefter gjorde jag en mjukstart och tog en lättare promenad. Med musiken i lurarna, och planer inför resten av dagen, gick det relativt snabbt tills att jag var hemma igen. Nöjd och peppad. DÅ ringde telefonen.

Det var från dagis, och dagisfröken berättade att Seb ramlat och rullat ner för en slänt, och klagade å ont i axeln. Hon lät skärrad så jag bad få prata lite med honom. Han lät rätt okej, han hade ont, men var också hungrig så han hade inte tid att prata med mig, så vi rundade av. Skulle det bli förändringar så skulle der inga tillbaka igen. Och efter en halvtimme ringde de igen. Då hade han inte rört sin arm, och såg blek ut. Så jag gick ner till dagis, ännu en gång tacksam över att vi hade det så förspänt att bo så nära. :)

När jag kom in, reste han sig direkt och ville gå på en gång. Och då såg jag hur ena axeln hängde ner… Försökte titta närmare, men det gjorde ont så fort man rörde bara lite. Fröken såg alldeles bedrövad ut, men jag försökte att lugna henne. Verkligen, det kunde ha varit värre, och det var halt ute, men samtidigt så förstår jag ju känslan när man är där på plats. Allt går i ultrarapid och filmen spelas upp, om och om igen. Innan vi gick lovade jag att höra av oss under eftermiddagen för att berätta hur allt har gått.

Det var till att åka till Astrid Lindgrens sjukhus. Tyvärr måste jag säga att trots rykte om välordnat med alla resurser som ett barnsjukhus kan ha, så är akutmottagningen urusel och under all kritik. Nu har de dessutom gjort en liten luring, på akuten så när man kommer dit, så ser detganska folktomt ut, och man hinner tänka; Wow! Vilken förbättring! Men det visade sig efter en halvtimmes väntan, att vi var på fel plats. Vi skulle ju till närakuten. Så efter en kringelkrokväg kom vi fram till närakuten, och där väntade kaoset. Man hade alltså flyttat det från åskådarnivå till mer undangömd del av huset. Ja, det är inte mycket mer att orda om där, men det har inte blivit bättre där sen sist jag var där med sjuka barn.

När vi till slut fick träffa läkaren, så visade det sig att Sebs nyckelben var av, och det är inget man varken gipsar eller röntgar, utan det får självläka med ett stödförband. Det hela tog 3 minuter att konstatera, hela vistelsen tog 3 timmar.  Och han hade ont. Det har han till och från hela tiden. Inför natten så har han kämpat med att hitta en bra liggställning utan att ha alltför ont. Och jag kan inte göra så mycket, mer än att lida med honom, klappa om honom och bara finnas där. Förhoppningsvis kan han få sova några timmar nu, han fick en dos smärtstillande innan han somnade.

Så var den här dagen till ända, och jag ligger ännu en gång utpumpad på soffan.

One Response to “Ännu ett sjukhusbesök….”

  1. Jen skriver:

    Huh… Hoppas det läker fort!

Leave a Reply

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu