Tänk att en mardröm kan förstöra en hel dag, i alla fall den första delen av den. Det tar sån tid att landa från det man upplevt i drömmen, och när man dessutom inte hann reda ut situationen, så är det ännu värre. Kroppen är helt mörbultad, och huvudet känns som bly. Kort sagt, man har haft ett rent helvete, och i uppvakningsskedet så pendlar man mellan att vilja stanna kvar för att fixa det hela, eller så vill man bara vakna upp så fort som möjligt, bara för att få bekräftat, att det hela var en bara en hemsk dröm.
Den här gången handlade det om Seb, att han fösvann från mig. Innan hade vi varit på ett fik, där personalen var urusel och nonchalant. Så vi gick därifrån. Personalen följde efter oss, och terroriserade oss. Vi kom till en slags parkering och en buss, som vi passerade. De stannade upp och började tjafsa med några andra, vi gick vidare, trodde jag i alla fall. För när jag kommit ner en bit på trottoaren ropade jag högt till Seb att han skulle komma, så det ekande mellan husfasaderna. Men han kom inte. Alla vände sig om och stirrade, men han var som bortblåst. Så jag gick tillbaka, gick runt bussen, hela parkeringen, ropade mer och mer desperat och förtvivlat efter honom. Inget svar, ingen Seb. Det sista som händer är att jag försöker få hjälp av några poliser som är osynliga, och där nånstans vaknar jag till halvt liv…..
Innan jag är helt vaken och fattar att jag ligger totalknockad i min säng, inslingrad i täcket, så hinner massor av tankar rusa igenom mig. Till slut lyckas jag ta mig upp, går raka vägen ut i hallen och möts av Seb, som hört mina fotsteg. Han har som vanligt massor av saker han vill ta upp direkt, medan jag bara kramar om honom hårt och länge, medan tårarna rinner. Lättad och helt utmattad. fy för såna drömmar! 
Nån gång ska jag berätta om när jag slogs med Muhammed Ali och han jagade mig genom hela USA….. 
