Ibland blir det inte riktigt som man tänkt sig. Jag hann i princip trycka på publiceringsknappentidigare idag, så ringde telefonen. Det var fröken på dagis som ringde och meddelade att Alice mådde inte bra. Hennes öga rann och var i genklibbat, och hon verkade hängig. Det var bara att stänga ner allt, skjuta på rensarum-planerna och gå ner och hämta henne. Det är faktiskt en fördel då man är hemma, och bor nära dagis. Det går snabbt att hämta och hon slipper ”lida” länge.
Väl framme, mötte hon upp mig, kvittrande som en liten kanariefågel, och stängde dörren mitt framför näsan på fröken. -Hejdå! sa hon i farten, det var dags att gå hem tyckte hon. Visserligen var ögat rejält klibbigt och rött, så det är absolut anledning nog att hon får vara hemma med mig imorgon. 
På vägen frågade vi först om Seb också ville hänga med hem nu, eller stanna, och han ville hänga med nu. (vilket förvånade mig lite, han brukar bli missnöjd över att jag kommer så tidigt och hämtar nuförtiden)
Efter en stund dök ynglingen upp. Vi hade lovat honom att storhandla lite, så han kunde få hjälp med att köra hem grejerna. Närmsta livsmedelaffären är Hemköp där han bor, och de är inte direkt kända för att ha billiga priser. Så vi tog oss, med en rejäl omväg, till Willys i Sollentuna, och efter att sambon hade kört fel några gånger kom vi till slut fram. Vi har inte riktigt lyckats hitta dit på första åket än. Men han har fått för sig att det är enklare att ta sig dit utan köer, och att det är bättre sortiment där än i Bromma. ( ?? Same same tänker jag då´rå.. men han kör… ) Vi lyckades ta oss igenom butiken helskinnade, alla var nöjda med sina varor de valt ut. Jag var mest nöjd med Ramlösas skogshallon som har blivit ett behov för mig.
Ja, det här var ju inte så mkt tankar och reflektioner direkt, men så här är ju en vanlig vardag ibland. Den bara rinner iväg som en barkbit i en rinnande bäck. I morgon: Ny dag med nya utmaningar.
