Vissa dagar är enormt tröttande. Man känner ett slag av kraftlöshet som flyttat in i kroppen, samtidigt som grubblerierna tar sig plats i sinnet. Som idag t ex. Det har varit på vippen till att tårarna skulle komma till också, men så långt har jag aldrig hunnit riktigt förrän något kommit i vägen. Småfolket t ex, och det är ju på både gott och ont ibland, men idag ordnade jag till det så att jag lyckades fövandla barnrummet till en liten biosalong med ridå, sköna fåtöljer och snacks till. Och alltmedan jag släckte ner belysningen då de satt på plats så trallade jag fram SF-signaturen, varpå föreställningen kunde börja.
Under tiden har jag grubblat över hur min situation ser ut. Jag frågar mig själv om mitt fantastiskt roliga projekt ersätter den sociala flykt hemifrån som min arbetsplats gjorde tidigare? Visserligen är det en helt annan sak jag gör nu, det är nåt som jag verkligen är intresserad av, och något som jag vill syssla med. Om det sen kan generera till något vidare, det vet jag ju inte. (frågar man mannen på Trygghetsrådet så blir det nog tummen ner…)
Men en plan i detta var att första delen av året var att landa och ta tag i hemsituationen, som tidvis är outhärdlig. Och jag känner att jag kommit till en punkt att jag inte orkar tampas med de problem som tagit all min energi de senaste åren. Jag har deklarerat det, ordnat samtal för att hjälpa antagonisterna, men lik förbannat stampar vi på samma plats. Och JAG har inte valt att bli utan jobb och sitta hemma och dras ner ännu mer. Därför har jag på nåt stängt av nu för en tid. Ända tills jag ser en liten gnista av vilja hos dem de gäller.
Det är där jag befinner mig. Det är festprojektet som ger mig energi just nu, och motiverar mig att vara kreativ. Jag önskar de kunde förstå, den inre kampen jag har för att inte tappa tålamodet helt. Att de kunde förstå att jag kan inget mer göra, att jag inte har lust att lägga ut mer pengar för samtalsterapi för de två, när de inte bjuder till. Att jag sen kämpar med sorgen över en förlorad kontakt, är det heller ingen av dem som kan se. Det begär jag inte heller, jag klandrar dem inte. Jag klandrar mest den person som stack kniven i ryggen på mig. Det gnagar i djupt inom mig. Det är som en del av min kropp har kapats av. Och den smärtan får jag bära ensam. Jag orkar inte ens prata om det, för rädslan av att falla ner. Och faller jag, så faller hela skeppet.
