Jag vet inte om det är någon formsvacka, men jag tycker inte att det klickar riktigt med Trygghetsrådet. Antingen är jag ovanligt tråkig och oambitiös, eller så är han inte i form. Kanske jag borde ställa frågan till mig själv vad jag förväntat mig från honom? Är det hela konceptet eller är det vi som inte riktigt når varandra? Idag frågade han tre gånger: – Jaha är det något du vill fråga om? Någonting om Trygghetsrådet? Jag berättade ju för dig förra gången… – Ja precis, du berättade ju allt då, och jag har läst i foldern, och har tagit till mig informationen….
Han ville ha det slutgiltiga uppsägningsbrevet som jag fick skriva på för ett tag sen. ( Det har jag nog missat att berätta…?) Gick iväg och tog kopia. Sen fick jag bestämma vad jag ville prata om och…. ja… vad skulle jag berätta om egentligen? Jag kände att jag inte hunnit landa någonstans. Att så länge jag sitter på kvar på mitt arbete, är det svårt att fokusera på att söka nytt jobb, särskilt när jag inte vet vad jag vill göra. För det är väl nu jag har världens chans att komma på vad jag vill göra i livet? Eller??! Jag kan ärligen säga att det bara snurrar i mitt huvud, med frågetecken och tankemoln på vad som väntar Irre runt hörnet… Satsa på massör? Är det en framtid? Min dröm om café? (Jag har i huvudet hur det skulle se ut, hela konceptet. ) Kanske föredragshållare, och instruktör i telefonkultur? Kaffe-Te/Krydshop? Hunddagis? Kundtjänst? Tillbaka till plan B, dvs mitt tidigare jobb? Ja sådär maler det på i huvidet… Men när det jag sitter där och berättar det för Honom, så känns det så futtigt. Det är inte direkt att jag får nån respons direkt, och jag känner mig lite dum.
Särskilt när han förlarar att lågkonjukturen bultar på dörren, och det kommer bli mycket svårt att få jobb nästa år och året efter. Vi kommer att vara många som konkurerar om jobben… - Jo jag läser också dagstidningarna och har fått en liten hint om det… så jag kan lika gärna sluta dagdrömma då…? Ja ungefär sådär lät det idag, och det är ju bra han är ärlig i alla fall, det är ju hans jobb.
Nåväl, efter 35 minuter var vi klara med varandra, och nytt möte bestämdes först i mars. Då har jag landat hoppas jag, och min tillvaro utanför jobbet ser lite klarare ut. För det är också en faktor till att allt känns lite förvirrat och märkligt ut. Då i mars kanske vi möts på ett annt sätt, men det är långt dit, så nu tar vi en dag i taget.
