Det är snart en månad kvar tills min sista arbetsdag infinner sig. På ett sätt känns det så overkligt, att inte ta vägen förbi matsalen och hämta första muggen kaffe, och småheja på folket på väg till skrivbordet. Att inte få dela med sig av dråpligheter och tokigheter som utspelar sig under dagarna. Luncherna, fikastunderna med horoskopläsning och tokskratt så kollegan från andra avdelningen måste komma och hytta med fingret att dämpa oss…. DEN delen känns väldigt långt borta, men rent arbetsmässigt så är motivationen ganska på noll, och jag får emellanåt verkligen anstränga mig för att ta mig i kragen och göra något vettigt också. Det kommer i framtiden bli väldigt tungt för det här gänget, med färre folk och mer kompromerat. Just nu ägnar sig alla åt att lära sig av varandra medan tid finns. Alltmedan systemet krånglar ideligen, och requester efter requester bearbetas på det stora huvudkontoret i väst, och det tar tid!
Kort sagt, det är smått kaotiskt, och jag kan inte göra så mycket mer än det jag håller på med och lida tyst med dem, samtidigt som jag får dåligt samvete för att jag inte kan göra mer än det jag gör, och då känner jag mig inte ens motiverad att göra det där extra rycket…. tyvärr. Ska jag vara helt krass och ego så borde jag inte ha ett dugg dåligt samvete, de har ju gjort sitt val. Fast det är ju inte kollegorna som gjort det valet, utan företaget.. Knepigt värre är det i alla fall.
Jag har pratat lite med några återförsäljare ute i landet idag, och det känns också vemodigt. Vi som har haft såna trevliga och roliga samtal alltmedan vi löst lite ärenden på vägen. Imorgon skulle de åka på kryssning med Cinderella på någon form av Kick out-resa. Det hade vart kul att fått hänga med och hänga med dem lite, och få ett ansikte på rösterna. 
Istället får jag skicka en gruppkram till dem i tanken.
Å andra sidan ska vi i gruppen åka på ett surprisetrip imorgon. en buss hämtar oss vid halv fyra, och vi ska ha varma kläder på oss. Det är allt vi vet. Och jag är sååå nyfiken! Men tjejen som anordnat detta är stenhård, hon rör inte en min utan låter oss nästan spricka av nyfikenhet. 
Jag hoppas dock att hon kommer med imorgon. Hon har tillbringat två dagar hos sin mor på sjukhuset som blev hastigt sjuk häromdagen, och mina tankar finns där hos dem, och håller mina tummar för modern.
En månad kvar att avsluta det man har på skrivbordet, en månad kvar att gå genom snurrdörrarna, och ta vägen förbi matsalen, en månad kvar i min lilla frizon med världens härligaste gäng.
