Feed on
Posts
Comments

I blev jag väckt som vanligt från flummobilen följt av en liten miniröst som väste ”maaammaaa” som bara små söta tvåråringar kan från sin säng. Jag lyckades parera mig ut ur min egna säng, lyfta upp den söta och smyga ut till soffan under en filt i vardagsrummet en stund, bara för att kombinera lugnt uppvaknade och småmys i kapp med att gryningen uppenbarade sig.

Jag kunde konstatera efter en stund att jag inte alls blundade, utan låg och njöt av stillheten och det annalkande ljuset utanför fönstret. Så pass att jag fick sätta mig upp för att befinna mig på första parkett. Det var så vackert. Eftersom vi bor ganska högt, så kan man höst&vintertid se DN-skrapan, och med  de svarta siluetterna kontra det röda ljuset som sakta gick över till lite gröngult, sen mörkblått. För en stund stod tiden stilla. Så vackert var det. Där satt vi och njöt, ja av olika orsaker, den lilla av närheten och goset bara vi två. Och jag av synen och stillheten, och naturligtvis bara vi två. Man får passa på att fånga ögonblicken de stunder man kan. Detta var ett sådant ögonblick. (Det måste ju vara grymt vackert från ynglingens lya med sjöutsikten nu, apropå nåt helt annat. ;-) )

Ja sen sprack förtrollningen och allt blev åter vardag med en ganska trist morgon. På jobbet har vi manfall pga VAB, semester, och allmänna möten. En kollega i en annan del av huset, sitter mer eller mindre själv och försöker hålla ihop sig själv i allt arbete där situationen närmast liknar tio små indianer. Jag lider med honom. Jag önskar att han hade en lika bra chef som jag har, då hade han förmodligen mått bättre i det kaos som råder.

 Nu tänker jag äta. (Carpe Diem) :-D

Leave a Reply

Skapa din egna professionella hemsida med inbyggd blogg på N.nu